Än kallar jag denna berättelse bara för Itaso grejen…

Himlen var mörk när Itaso vaknade, han hade en ganska annorlunda dygnsrytm. Rytm var egentligen inte rätt ord, han sov när han kunde helt enkelt. Den här gången hade han bara sovit i några minuter men var redan mer utvilad än när han somnade.

   Itaso hade vaknat av ett ljud, när han kom ut ur sitt gömställe såg han staden som låg nedanför klippan han just nu bodde på. Staden sken i mörkret för trots att det var mitt i natten var det fortfarande liv i den enorma staden.

   Itaso blev nästan bländad och han undrade hur en stad kunde lysa så mycket, det var som om solen hade störtat ned i staden och det nu var stadens ljus och värme som nu höll alla vid liv.

   Självklart hade han varit död om så var fallet men det struntade han i, Itaso ville för en gångs skull strunta i att tänka logiskt och bara förundras.

Stadens sken gjorde att Itaso kunde se omkring sig och det var han lättad för. Itaso suckade tyst och vände sig om för att ta reda på var ljudet hade kommit ifrån. Han drog sin kniv som var nedstoppad i skon och smög runt sitt tillfälliga hem, en knappt synlig grotta i ett av de höga bergen runt staden.

   Efter att ha gått runt grottan och området runt om säkert fjorton varv suckade Itaso och bestämde sig för att det nog bara hade varit ett djur, även om han själv inte riktigt trodde på det.

   Itaso tittade sig noga omkring grottan ännu en gång innan han tillslut gick in igen. Han suckade tyst och satte sig på det kalla grott-golvet. Itaso sträckte sig efter sin ryggsäck som han hade använt som kudde och öppnade den sedan. Han tog först upp en ren, lite finare tröja än den han bar nu, den skulle han ha på sig när han kom in i staden. Han tog upp sina fint lindade remsor av torkat kött och åt en av dem. Efter det kom lite olika saker upp, nötter och bär av olika slag, en tunn men lång, stark och vass lina, en påse med mynt, ädelstenar och en bok.

   Boken var enligt Itaso själv det mest värdefulla han ägde, i den brukade han skriva eller rita saker när han hade tid. De nio första sidorna var bilder på olika växter och en text om vad man kunde ha dem till, det var hans mor som hade börjat med boken. Alla nio växterna var antingen ätbara eller bra om man var sjuk och den här boken hade hjälpt Itaso att överleva.

   Itaso öppnade försiktigt boken och såg på bilden av en blomma, en Röllika. Den kunde motverka det mesta, tandvärk, huvudvärk, förkylning och ännu fler saker. Tyvärr ökade den aptiten vilket inte alltid var så bra. Itaso hade upptäckt att det även gick att färga huden grön om man gned den mot huden tillräckligt länge, flugor och mygg tyckte inte om det och höll sig borta.

   Det hade Itaso använt när han var nära på att bli upptäckt, grönt och brunt var perfekta kamouflagefärger.

   Itaso smög nämligen inte runt i skogar och berg för att han tyckte att det var kul, han var på flykt.

   Från vad visste han inte riktigt men av någon anledning var folk efter honom.

Han hade varit på flykt så länge han kunde minnas, även när han var ett litet barn och hans mor hade levt hade Itaso varit på flykt. Itaso kom inte ihåg ett riktigt hem. Hans mor och far hade haft ett riktigt hem i en liten by, det visste han och det var där han var född. Men Itaso hade ingen aning om var denna by låg eller vad den hette, han hade heller inget minne av den.

   Itaso la försiktigt ihop boken och började packa ihop sakerna igen. Han la ned allting i samma ordning och gick sedan ut ur grottan, det var dags att börja klättringen nedför bergen.

Hittills hade bergen inte varit särskilt branta och de var perfekta att vandra i, men den långa bit han hade kvar ned till staden var ett stup rakt ned.

   Det tog lång tid att klättra nedför de höga bergen och han skulle antagligen inte vara där förrän sen eftermiddag, om han inte var tvungen att stanna och sova någonstans. Det var viktigt att han inte kom in i staden på natten.

   Som tur var ville nästan hela världen komma till staden han såg långt under honom så det skulle nog inte bli alltför svårt att hitta en grotta att sova i, alla resande sov i grottor som var utsprängda i bergen av de som styrde staden.

   Det var nämligen inte vilken stad som helst utan huvudstaden. Itaso visste inte stadens namn men han visste att detta var rätt stad, hans mor hade berättat för honom om stadens sken och de höga berg som omringade den.

Det fanns dock ingen stig ned till staden utan man var tvungen att klättra i bergen, något många inte överlevde.

   Itaso suckade djupt och såg ännu en gång ned mot den lysande staden. Itaso blinkade snabbt, det gjorde nästan ont i ögonen när staden var så ljus och resten av världen var mörk.

   Itaso gick runt tills han hittade ett ställe som antagligen många hade använt, så långt han kunde se fanns det avsatser som man kunde klättra på. Det fanns bra grepp för händer och fötter men även stora krokar där man kunde fästa rep, som man fick hoppas höll ifall man ramlade. Eftersom att Itaso hade hört talas om hur många som hade dött här förstod han att de flesta rep inte höll.

   Itaso suckade ännu en gång, han hade inget bra rep att använda. Han hade en tunn lina men om han använde linan skulle den antagligen skära av honom på mitten.

Han var tvungen att göra detta utan rep.

   Itaso tog av sig ryggsäcken och kontrollerade att den var stängd ordentligt innan han satte på sig den igen och försiktigt började kräla baklänges över kanten.

När han höll upp sig bara genom att ha överarmarna hårt tryckta mot marken han tidigare stått på kände han den första avsatsen mot sina högra tår skyndade han på lite och stod snart nere på en liten avsats.

   Itaso var kort, för en normallång människa hade det antagligen varit mycket lättare att ta sig ned.

   Itaso andades lättat ut och hittade snart en ny avsats en bit under honom. Han upprepade samma sak flera gånger innan han pustade ut och ställde sig en stund för att vila. Han drog upp en vattenflaska av skinn ur en ficka i byxorna och drack.

   Itasos kläder var fulla av fickor där han brukade ha de viktigaste sakerna för att kunna överleva. Han visste att han kanske var tvungen att lämna sin ryggsäck bakom sig och i så fall ville han inte dö. Det värsta var att boken inte fick plats innanför hans kläder, men om Itaso skulle bli tvungen att lämna väskan lovade han sig själv att han på något sätt skulle få tillbaka den.

    Han lade tillbaka vattenflaskan och tittade upp, det var en ganska lång väg upp till platsen han hade påbörjat sin klättring. Kanske 6 eller 7 meter, men han hade mycket längre väg ned.

   Itaso fortsatte klättra som innan en lång stund innan han tillslut tittade över kanten, precis som han brukade, för att hitta nästa avsats. Itaso bet sig i läppen.

- Fan, sa han tyst och svalde.

   Nedanför Itaso fanns det inte längre stora avsatser, nu fanns det bara små avsatser där hans händer eller tår kunde få plats. Det var säkert bättre än stora avsatser när man klättrade upp, men inte riktigt lika bra när man klättrade ned och inte hade någon aning om var man skulle sätta tårna härnäst.

Itaso ångrade djupt att han inte hade fått tag på ett rep innan han kom till bergen och blundade hårt innan han suckade och ryckte på axlarna. Lika bra att få det överstökat, tänkte han och satte sig ned på den sista avsatsen.

   Han kisade och såg att det fanns en till avsats, men den var flera meter nedanför honom och för att komma dit var han tvungen att klättra på dessa små avsatser ganska länge.

   Han suckade djupt och letade upp den första lilla avsatsen med blicken. Där skulle han sätta vänster fot, eller rättare sagt tårna och trampdynan. Efter det skulle han sätta tårna på höger fot på en liten avsatts längre ned.

   Sen kom den svåra biten. För att hitta stället att flytta vänster fot var han tvungen att släppa den stora avsatsen med ena handen.

   Itaso visste inte ens om det var möjligt, han visste bara att han måste försöka.

Den här staden var kanske hans enda hopp att komma få reda på varför någon jagade honom, och hans enda hopp att någonsin undkomma dem. 

   Itaso drog foten längs klippväggen tills han hittade stället där han skulle sätta den. Han flyttade delar av sin tyngd från armarna till foten och när den lilla avsatsen höll flyttade han all tyngd dit.

   Det var jobbigt att stå på tå och balansera på ena foten och klamra sig fast med en hand och veta att om man ramlade var man död, men Itaso klarade det tillräckligt länge för att hitta fäste för högerfoten. Det hjälpte att trycka sig mot klippkanten. För att klara nästa steg var han tvungen att släppa klippavsatsen helt.

   Itaso andades långsamt och tittade efter nästa lilla avsats. Han släppte först taget om den stora klippavsatsen helt och böjde på knäna medan han tryckte sig mot klippan. Han vacklade först till lite men hittade balansen där han stod på tårna och andades lättat ut, han hade inte ens insett att han hade hållit andan innan han försiktigt släppte ut den. Han tittade sig försiktigt om efter nästa lilla avsats en gång till med händerna vilande mot klippans kalla, nästan helt raka yta. Han hittade den och flyttade försiktigt tyngden från båda fötterna till höger fot och lyfte sedan upp vänster fot så att han stod på ett ben, på tå på ett ben. Otroligt nog klarade han det utan att ramla. Han grabbade snabbt tag med en hand där hans vänsterfot tidigare hade stått.

   Itaso började sakta, sakta flytta sitt vänstra ben nedåt och drog foten längs klippväggen tills han tillslut hittade avsatsen. Han satte ned tårna och andades ännu en gång lättat ut.

Han hade klarat det svåraste och nu var det bara att fortsätta på samma sätt.

För varje steg han klarade gick det något lite fortare och efter någon timma var han nere vid en stor avsats igen.

   Itaso satte sig på den större avsatsen och drog upp sin vattenflaska än en gång. Han drack och drack, och sedan satt han bara där och vilade fötterna.

Efter ett tag resten han sig upp och lokaliserade nästa stora avsats och gjorde precis som han hade gjort i början av klättringen, vände sig om och hasade sig ned, precis som innan kände han nästa avsats med tårna när han hängde med armarna tryckta mot avsatsen han tidigare hade stått på.

   Itaso höll på på samma sätt ett tag innan han kom till en avsats med ett gapande hål in i klippväggen, en grotta. Itaso hade klättrat hela dagen och det hade blivit sen eftermiddag. Han hade ännu inte ätit något men var fortfarande pigg.

Han satt en stund och funderade på om han borde stanna i grottan över natten eller fortsätta sin klättring och riskera att komma fram mitt i natten.

   Itaso hade fått veta att för att komma in i staden måste man först komma igenom gränsvakterna. Gränsvakterna var ett gäng vuxna kvinnor som i princip avrättade alla som inte kunde visa papper på vem de var.

Gränsvakterna var hänsynslösa och brydde sig inte om hur man såg ut, de brydde sig bara om papper. De jobbade mest om natten och Itaso hade inga papper, därför ville han komma fram på dagen då det skulle vara lättare att övertala någon att släppa igenom honom ändå.

   Han kunde inte smita förbi gränsvakterna eftersom att alla som fanns i staden hade ett speciellt märke man fick av staten eller gränsvakterna, de utan märke dog.

Itaso visste inte hur märket såg ut och visste också att han måste få märket för att överleva i staden.

   Valet var svårt då han inte ens visste om han skulle kunna vara en hel natt på samma ställe men beslöt sig ändå att stanna i grottan, han ändå vara tvungen att sova en hel natt på samma ställe när han kom in i staden.

   Itaso gick in i grottan och såg sig omkring för att se om någon annan var där, han var ensam. 

Så här långt har jag då kommit på den senaste berättelsen. Den här kommer nog bli ganska lång och jag har redan saker klara i mitt huvud som inte kommer hända än på länge. 

Detta är det jag har skrivit under sommaren och nu under början av hösten. Har endast skrivit när jag har haft lust för det men funderar på om jag skulle kunna välja en dag då jag alltid ska skrivit på något. Kanske blir lite svårt med tanke på läxor och sånt men vi får väl se.

Ny berättelse.

Himlen var mörk när Itaso vaknade, han hade en ganska annorlunda dygnsrytm. Rytm var egentligen inte rätt ord, han sov när han kunde helt enkelt. Den här gången hade han bara sovit i några minuter men var redan mer utvilad än när han somnade.

Itaso hade vaknat av ett ljud men när han kom ut ur sitt tillhåll såg han ingenting, ingenting mer än staden som låg nedanför klippan han just nu bodde på. Staden sken i mörkret för trotts att det var mitt i natten var det fortfarande liv i den enorma staden.

Itaso blev nästan bländad och han undrade hur en stad kunde lysa så mycket, det var som om solen hade störtat ned i staden och det nu var stadens ljus och värme som nu höll alla vid liv.

Självklart hade han varit död om så var fallet men det struntade han i, Itaso ville för en gångs skull strunta i att tänka logiskt och bara förundras.

Stadens sken gjorde att Itaso kunde se omkring sig och det var han lättad för. Itaso suckade tyst och vände sig om för att ta reda på var ljudet hade kommit ifrån. Han drog sin kniv som var nedstoppad i skon och smög runt sitt hem, som för tillfället var en knappt synlig grotta i ett av de höga bergen.

Den här berättelsen började jag på den 25 april. Den är absolut inte klar men jag tänkta att jag kunde lägga upp den ändå. 

Räddade.

”Det sägs att det var en flicka som gick genom isen här för flera år sedan”, sa Yero och hans yngre bror skakade på huvudet. ”Sådant händer hela tiden Yor”, sa Richard.

Yero flinade och såg på Richard, han ville skrämma sin lillebror men han var själv rädd för förbannelsen som folk sa svävade över det övergivna gamla huset.

Huset var smutsigt och antagligen fullt av råttor men trädgården var gudomligt vacker trots att ingen hade skött om den på säkert 50 år.

Det var nästan som att trädgården hade sitt eget liv tyckte Richard, den var vild men sansad på samma gång. Vissa stigar var övervuxna men andra låg helt perfekta och de vita stenarna riktigt glänste i månljuset. Yero hade lurat med sig Richard ut till det övergivna huset mitt i natten för att berätta om förbannelsen han hade läst om i det stora biblioteket dagen innan.

”Hon gick genom isen exakt klockan 12 mitt i natten”, sa Yero percis innan stadsklockan började klämta och visa att nu var klockan 12. Richard rös till och såg upp på Yero bara för att se ett överlägset leende som vanligt.

”Flickan hade smugit upp mitt i natten och ljudlöst gått ut till dammen, sedan gick hon på den frusna isen och föll igenom precis när hon hade kommit ut till mitten”, upplyste Yero honom och Richard suckade.

”Du vill bara skrämma mig Yor”, sa han och Yero skrattade. ”Vem är då det, Rich?”, frågade Yero och pekade ut mot den frusna sjön där det stod en flicka.

Richard spärrade upp ögonen och backade snabbt några kliv bort från sjön och såg sedan upp på Yero.

”V-vem är d-det?”, frågade Richard skrämt och tittade upp på sin äldre bror.

”Flickan”, sa Yero och flinade mot Richard innan han tog hans hand och drog med honom ut på isen.

”Vad gör du Yor, är du galen?”, ropade Richard skräckslaget och försökte rycka sig loss från sin brors grepp, vilket inte hjälpte överhuvudtaget. Yero skakade bara på huvudet och drog med sin bror till mitten av isen där flickan väntade.

Nu när Richard såg henne på nära håll såg han att hon var helt vit och liksom inte riktigt där, dessutom upptäckte han att hon svävade en bit ovanför marken.

”Yero…”, sa Richard nervöst men Yero tystade honom med endast en blick.

”Var inte rädda”, sa flickan med en kylig men stark röst och Richard rös.

”Jag tänker rädda er”, sa flickan och isen sprack under deras fötter.

Richard kände för ett ögonblick det kalla vattnet och sedan stod han på en öppen äng.

”Var är vi?”, frågade han sin bror som stod jämte honom.

”Vi är räddade”, svarade Yero.

Den här lilla korta berättelsen är ganska ny, jag skrev den någon gång i Januari. Det började faktiskt med att jag på svensklektionen i skolan var tvungen att skriva en kort berättelse med många substantiv tror jag det var, och då skrev jag själva förbannelsen. Sedan kom jag hem och kunde inte sluta tänka på det, några dagar senare skrev jag det här. 

Den springande flickan.

Hon sprang snabbt förbi människorna i staden som stod i stora klungor och såg förvånade ut.

Hon kände vinden som slet i hennes hår och kläder och hon började bli trött.

Inte stanna.

Inte stanna, det var den enda regeln.

Hennes små fötter värkte i de ännu mindre skorna men hon stannade inte.

Inte stanna. Aldrig stanna, då hinner De ikapp.

Några äldre barn skrattade och pekade åt henne men hon struntade i dem och sprang vidare.

Allt som var viktigt var att komma fram i tid, innan De kom.

Den lilla springande flickan visste inte vilka De var eller vad De ville men hon visste att hon måste fortsätta springa, måste skydda de andra.

Hon kom fram till en park som hon sprang igenom och såg bort mot hjärtat av staden som försvann längre och längre bort.

Parken övergick sakta i skog och hon andades lite lättat ut då staden nu var längre bort.

Hon hade aldrig gillat städer då det var alldeles för mycket människor där, man visste aldrig vilka De var.

När hon inte såg parken längre tillät hon sig själv att stanna en stund och se vad hon hade fått med sig.

Hon tittade ned på lakanet hon hade i famnen där hon hade gömt mat och öppnade det försiktigt, hela tiden på sin vakt.

Där i lakanet låg tre hoppressade brödlimpor, två äpplen och en apelsin. Hon log och bröt en väldigt liten bit av den ena brödlimpan som hon sakta åt.

Sedan packade hon försiktigt ihop maten och såg sig om innan hon började springa igen.

Hon sprang länge utan att stanna och till slut började hon närma sig nästa stad.

Det var där de andra väntade på henne.

Flickan kunde inte läsa men hon visste att stadens namn stod på en skylt en bit fram och började gå.

Hon kom in i ett industriområde och vek av mot ett av de igenbommade husen där de andra gömde sig.

Hon klättrade försiktigt in genom ett hål i fönstret och såg barnen ligga stilla på marken.

De var döda.

Vartenda ett av dem, döda.

Väggarna var målade i blod och golvet hade blodfläckar.

Flickan satte sig ned bredvid en liten pojke som inte kunde ha varit mer än tre år och slöt försiktigt hans ögon.

Hon kände inga tårar.

Flickan slöt alla barnens ögon och lade dem bredvid varandra.

Detta hade De gjort för att få henne att vackla, förstöra hennes liv mer än De redan gjort. De ville få tag i henne, De visste var hon var.

Hon klättrade försiktigt ut igen och gick bort till ett av de läckande rören för att tvätta blodet av händerna.

Flickan såg sig om och gav sig av igen.

Hon var tvungen att fortsätta, vad som än hände.

Nu gick hon istället för att springa för det var bara hon kvar.

Bara hon kvar av tjugo barn.

Ensam.

Egentligen hade hon varit ensam hela tiden, men de små hade gjort att hon kände sig lite bättre.

Hon hade behövt mätta fler munnar och stanna oftare men hon hade något hon brydde sig om.

Inte gråta.

Hon åt upp den ena brödlimpan och lade resten i ryggsäcken som hon tömde på de andras ägodelar.

Brödet smakade ingenting.

Hon började springa igen.

Bort, bort från döden.

Bort från Dem.

De som alltid visste var hon var.

Hon sprang hela dagen och hela natten.

Sedan stannade hon av ren utmattning. Hon föll ihop, mitt på grusvägen.

Flickan orkade inte ens flytta på sig, även om hon visste att De skulle hitta henne där hon låg.

Hon somnade.

När hon vaknade var allting svart, hon satte sig upp och ryggsäcken var borta.

Hon såg sig panikslaget omkring men såg ingenting i det becksvarta mörkret.

Flickan försökte ställa sig upp men det var för lågt i tak även för ett litet barn som hon själv.

Hon försökte andas normalt och tänka klart men det blev allt svårare då hon förstod att hon var fångad, av Dem.

De som mördade barn, De som målade väggarna med barnens blod.

Hon kände något mot huvudet och allting blev svart.

Nästa gång hon vaknade var hon någon annanstans, detta rum var vitt, helt vitt, kritvitt.

Hon såg en dörr och försökte resa sig men kunde inte röra sig.

Dörren öppnades och in kom en kvinna klädd i vit skjorta, svart kavaj och grå kjol.

Kvinnan tittade på den lilla flickan och log smått.

”Vi tog dig till slut”, sa kvinnan och flickan öppnade munnen men stängde den igen.

”Varför… Varför dödade ni dem?” sa flickan prövande.

”Vi hade ingen nytta av dem”, sa kvinnan rakt på sak och flickan ryckte till.

”De var barn”, sa hon tyst och kvinnan nickade.

”Var är jag?” frågade flickan och kvinnan skrattade ett klart klingade skratt som ekade runt.

”Du är i vår byggnad, du är i ett förvaringsrum”, svarade kvinnan när ekot av hennes skratt var helt borta.

”Förvaringsrum”, sa flickan men kvinnan tog det som en fråga.

”Här förvarar vi saker vi snart ska ta hand om”, sa kvinnan och ryckte på axlarna.

”Varför kan jag inte röra mig?” frågade flickan och försökte vända bort huvudet från kvinnan utan resultat.

”Droger. Vi vill inte ha dig springande omkring i rummet”, sa kvinnan och såg på henne.

”Rädda att jag ska ta mig ut?” frågade flickan.

”Nej. Men vi är rädda att du ska döda någon mycket viktig, dig själv”, sa kvinnan och log mot henne. Flickan ryckte till och blundade.

”Har ni inte grundligt gått igenom mina kläder?” frågade flickan och rynkade ögonbrynen.

”Jo. Men vi kommer ihåg hur det gick sist”, sa kvinnan och flickan log svagt.

Sist De hade fångat henne hade hon tagit sig ur sin cell och dödat alla i byggnaden med en liten kniv hon hade gömd i håret.

Flickan öppnade ögonen och såg på kvinnan.

”Om ni har hört om det vet ni nog att jag kommer att komma ut”, sa flickan och log stort.

”Vi får väl se”, sa kvinnan och gick.

Flickan hörde hur låset klickade till. Hon andades ut och blundade igen.

Hon visste att De såg på henne, studerade hennes ansiktsuttryck och alla hennes små, nästan obefintliga rörelser.

Sakta började drogerna försvinna vilket betydde att hon måste ha varit medvetslös länge.

Efter ett par timmar kunde hon röra på armarna och när De såg det skickade De någon med mat.

Flickan åt inget, det fanns antagligen bara mer droger i maten och hon kunde klara sig länge utan mat. Hon drack lite ur vattnet hon fått tillsammans med maten, men kände direkt att hon började domna bort och slutade dricka.

Flickan somnade och när hon vaknade igen kände hon sig fram på väggen som var full av repor, ord inristade med naglar.

Flickan stelnade till när hon hittade ett inristat ord hon kände väl igen. Hon kunde inte vända huvudet och se på det men hon kände igen det bara med hjälp av fingrarna.

Ordet var ett namn. Namnet hon ristade in överallt där det inte var för farligt, för att inte glömma bort det.

Hon hade varit här förut.

Det var härifrån hon hade rymt och dödat de som arbetade där.

Den gången hade hon varit inlåst i veckor, antagligen månader innan hon fått en chans att rymma. Denna gång skulle de inte låta henne vänta i månader, nu skulle de handla fort. De visste var hon var kapabel till.

Kvinnan kom in igen men denna gång med två stora muskulösa killar som antagligen kunde döda flickan med bara sin tyngd.

”Hur gammal är du?” frågade kvinnan det första hon gjorde.

Flickan rynkade på ögonbrynen. Hon visste inte längre.

”Jag var sex år när mina föräldrar dog…” sa hon och kvinnan nickade.

”Då är du nio nu, det var tre år sedan”, sa kvinnan och flickan nickade osäkert.

”Vet du vad du heter?” frågade kvinnan och log ett falskt leende.

”Ja”, sa flickan.

”Men du tänker inte berätta för mig eller hur?” skrattade kvinnan och flickan rynkade återigen på ögonbrynen.

Kvinnan suckade och gick närmare flickan som direkt ryggade tillbaka.

”Det kommer inte att fungera om du inte litar på oss”, sa hon och flickan flinade.

”Vad konstigt att jag inte litar på de som mördade mina föräldrar och vill döda mig också”, sa flickan och himlade med ögonen.

”Det var inte vi som mördade dina föräldrar. De mördade sig själv genom förräderi”, fnös kvinnan och flickan log svagt.

”De berättade allt för mig”, sa hon och kvinnan nickade.

”Jag vet,”

Kvinnan vände sig om och började gå mot dörren men flickan var snabb och överraskade alla genom att snabbt springa ut innan kvinnan hann ut genom dörren och möjligheten att smita var borta. Vakterna försökte greppa om henne men hon var liten och kunde hoppa undan.

Flickan sprang direkt mot utgången och andades snabbt in den sista rena luften innan hon steg ut i mitten av staden.

Staden var full av avgaser och gifter och människorna som levde här var tvungna att operera in speciella maskiner för att kunna andas.

Hon hade ingen sådan maskin eftersom hon hade varit för liten för att få en innan hon lämnade staden, det hade varit första gången hon var utomhus.

Hon skakade av sig minnena och förde upp armen mot näsan för att hålla ute gifterna lite mer.

Hon började springa närmsta vägen hon visste att komma ut ur stadsbubblan. Hon duckade och vek undan för att inte bli träffad av all trafik och kom efter ett tag till en mer öde gata. Flickan stannade och såg sig omkring, hon såg ingen men visste att De jagade henne, precis som alltid.

Hon måste tänka snabbt, innan De hann ifatt henne eller innan hon skulle dö av gifterna.

Hon såg sig förvirrat om och bestämde sig sedan för att springa till rådhuset.

Hon skulle avslöja Dem.

Även om hon bara varit sex år när hennes föräldrar hade upptäckt vad De gjorde så hade de berättat för henne, ifall något skulle hände dem.

Flickan kom fortfarande ihåg allt hennes föräldrar sagt den sista dagen hon såg dem som om det var igår, även om det tydligen var tre år sedan.

Hon sprang och sprang åt det håll hon hade för sig att rådhuset var. Hennes mamma hade noga förklarat vägen till rådhuset från alla möjliga vinklar och de hade även berättat hur man tog sig in.

Det var inte långt kvar när hon såg De komma springande. Det var två vakter, inte någon av dem som inte kunde ta fast henne innan. Hon rös när hon tänkte på vad som måste ha hänt dem…

Flickan drog upp på farten och kutade nu bokstavligt, hon var snabbare än vakterna men de var räddare och sprang därför fortare än de skulle gjort annars.

Hon drog upp farten ännu mer och vakterna kom efter en bit men var fortfarande hack i häl.

Hon såg rådhuset och log av lättnad bakom armen, inte mycket hade förändrats på tre år.

Flickan kom snabbt fram till huset och tittade bak på vakterna som nu hade stannat fyra meter bakom henne.

”Ge upp, du kommer inte in”, sa den ena vakten med osäker röst.

”Tror du verkligen det?” sa flickan bakom armen och hennes ögon log.

”Du är bara ett barn”, suckade den andra vakten och började gå närmre henne. ”Du kan inte skada någon”, sa han igen och himlade med ögonen.

Flickan log och skakade på huvudet, han hade inte hört talas om henne.

Vakten som visste vem hon var stoppade den andre och skakade på huvudet.

Flickan vinkade och slog till dörren innan hon snabbt slank igenom och sedan stängde ute vakterna.

Hon andades frenetiskt nu när det fanns ren luft och kräktes två gånger innan hon kunde börja springa upp för en trappa till kommunikationsrummet.

Hon öppnade den olåsta dörren och slog hårt till killen som satt där så att han föll ihop, medvetslös.

Flickan satte på mikrofonen som sände ut vad hon sa till alla människor i hela landet genom en högtalare som var inopererad i det ena örat.

”Ni har förlorat. Jag ska berätta vad som egentligen händer i den här världen”, sa flickan och log för sig själv.

Hennes föräldrar, hon själv, de mördade barnen och hela folket skulle äntligen vinna, och bäst av allt, De skulle förlora.

Hon såg kvinnan stå utanför dörren och skakade på huvudet.

Kvinnan log slappt innan hon sakta förde en pistol mot sin egen mun och tryckte av.

Blodet flög men flickan log.

Sedan började flickan prata igen, för att befria världen. 

Den här berättelsen skrev jag i oktober 2013, vilket betyder för ungefär ett halvår sedan. Wow jag har skrivit mycket om folk som är jagade, håller faktiskt på med en ny berättelse som också ska handla om något sådant… Konstig.

Hur som helst så tycker jag verkligen om den här berättelsen, jag älskar tanken på att den här tjejen är 9 år och redan har dödat över 20 män. Från början var tanken att flickan skulle dö i slutet, men istället räddade hon visst världen.