Den springande flickan.

Hon sprang snabbt förbi människorna i staden som stod i stora klungor och såg förvånade ut.

Hon kände vinden som slet i hennes hår och kläder och hon började bli trött.

Inte stanna.

Inte stanna, det var den enda regeln.

Hennes små fötter värkte i de ännu mindre skorna men hon stannade inte.

Inte stanna. Aldrig stanna, då hinner De ikapp.

Några äldre barn skrattade och pekade åt henne men hon struntade i dem och sprang vidare.

Allt som var viktigt var att komma fram i tid, innan De kom.

Den lilla springande flickan visste inte vilka De var eller vad De ville men hon visste att hon måste fortsätta springa, måste skydda de andra.

Hon kom fram till en park som hon sprang igenom och såg bort mot hjärtat av staden som försvann längre och längre bort.

Parken övergick sakta i skog och hon andades lite lättat ut då staden nu var längre bort.

Hon hade aldrig gillat städer då det var alldeles för mycket människor där, man visste aldrig vilka De var.

När hon inte såg parken längre tillät hon sig själv att stanna en stund och se vad hon hade fått med sig.

Hon tittade ned på lakanet hon hade i famnen där hon hade gömt mat och öppnade det försiktigt, hela tiden på sin vakt.

Där i lakanet låg tre hoppressade brödlimpor, två äpplen och en apelsin. Hon log och bröt en väldigt liten bit av den ena brödlimpan som hon sakta åt.

Sedan packade hon försiktigt ihop maten och såg sig om innan hon började springa igen.

Hon sprang länge utan att stanna och till slut började hon närma sig nästa stad.

Det var där de andra väntade på henne.

Flickan kunde inte läsa men hon visste att stadens namn stod på en skylt en bit fram och började gå.

Hon kom in i ett industriområde och vek av mot ett av de igenbommade husen där de andra gömde sig.

Hon klättrade försiktigt in genom ett hål i fönstret och såg barnen ligga stilla på marken.

De var döda.

Vartenda ett av dem, döda.

Väggarna var målade i blod och golvet hade blodfläckar.

Flickan satte sig ned bredvid en liten pojke som inte kunde ha varit mer än tre år och slöt försiktigt hans ögon.

Hon kände inga tårar.

Flickan slöt alla barnens ögon och lade dem bredvid varandra.

Detta hade De gjort för att få henne att vackla, förstöra hennes liv mer än De redan gjort. De ville få tag i henne, De visste var hon var.

Hon klättrade försiktigt ut igen och gick bort till ett av de läckande rören för att tvätta blodet av händerna.

Flickan såg sig om och gav sig av igen.

Hon var tvungen att fortsätta, vad som än hände.

Nu gick hon istället för att springa för det var bara hon kvar.

Bara hon kvar av tjugo barn.

Ensam.

Egentligen hade hon varit ensam hela tiden, men de små hade gjort att hon kände sig lite bättre.

Hon hade behövt mätta fler munnar och stanna oftare men hon hade något hon brydde sig om.

Inte gråta.

Hon åt upp den ena brödlimpan och lade resten i ryggsäcken som hon tömde på de andras ägodelar.

Brödet smakade ingenting.

Hon började springa igen.

Bort, bort från döden.

Bort från Dem.

De som alltid visste var hon var.

Hon sprang hela dagen och hela natten.

Sedan stannade hon av ren utmattning. Hon föll ihop, mitt på grusvägen.

Flickan orkade inte ens flytta på sig, även om hon visste att De skulle hitta henne där hon låg.

Hon somnade.

När hon vaknade var allting svart, hon satte sig upp och ryggsäcken var borta.

Hon såg sig panikslaget omkring men såg ingenting i det becksvarta mörkret.

Flickan försökte ställa sig upp men det var för lågt i tak även för ett litet barn som hon själv.

Hon försökte andas normalt och tänka klart men det blev allt svårare då hon förstod att hon var fångad, av Dem.

De som mördade barn, De som målade väggarna med barnens blod.

Hon kände något mot huvudet och allting blev svart.

Nästa gång hon vaknade var hon någon annanstans, detta rum var vitt, helt vitt, kritvitt.

Hon såg en dörr och försökte resa sig men kunde inte röra sig.

Dörren öppnades och in kom en kvinna klädd i vit skjorta, svart kavaj och grå kjol.

Kvinnan tittade på den lilla flickan och log smått.

”Vi tog dig till slut”, sa kvinnan och flickan öppnade munnen men stängde den igen.

”Varför… Varför dödade ni dem?” sa flickan prövande.

”Vi hade ingen nytta av dem”, sa kvinnan rakt på sak och flickan ryckte till.

”De var barn”, sa hon tyst och kvinnan nickade.

”Var är jag?” frågade flickan och kvinnan skrattade ett klart klingade skratt som ekade runt.

”Du är i vår byggnad, du är i ett förvaringsrum”, svarade kvinnan när ekot av hennes skratt var helt borta.

”Förvaringsrum”, sa flickan men kvinnan tog det som en fråga.

”Här förvarar vi saker vi snart ska ta hand om”, sa kvinnan och ryckte på axlarna.

”Varför kan jag inte röra mig?” frågade flickan och försökte vända bort huvudet från kvinnan utan resultat.

”Droger. Vi vill inte ha dig springande omkring i rummet”, sa kvinnan och såg på henne.

”Rädda att jag ska ta mig ut?” frågade flickan.

”Nej. Men vi är rädda att du ska döda någon mycket viktig, dig själv”, sa kvinnan och log mot henne. Flickan ryckte till och blundade.

”Har ni inte grundligt gått igenom mina kläder?” frågade flickan och rynkade ögonbrynen.

”Jo. Men vi kommer ihåg hur det gick sist”, sa kvinnan och flickan log svagt.

Sist De hade fångat henne hade hon tagit sig ur sin cell och dödat alla i byggnaden med en liten kniv hon hade gömd i håret.

Flickan öppnade ögonen och såg på kvinnan.

”Om ni har hört om det vet ni nog att jag kommer att komma ut”, sa flickan och log stort.

”Vi får väl se”, sa kvinnan och gick.

Flickan hörde hur låset klickade till. Hon andades ut och blundade igen.

Hon visste att De såg på henne, studerade hennes ansiktsuttryck och alla hennes små, nästan obefintliga rörelser.

Sakta började drogerna försvinna vilket betydde att hon måste ha varit medvetslös länge.

Efter ett par timmar kunde hon röra på armarna och när De såg det skickade De någon med mat.

Flickan åt inget, det fanns antagligen bara mer droger i maten och hon kunde klara sig länge utan mat. Hon drack lite ur vattnet hon fått tillsammans med maten, men kände direkt att hon började domna bort och slutade dricka.

Flickan somnade och när hon vaknade igen kände hon sig fram på väggen som var full av repor, ord inristade med naglar.

Flickan stelnade till när hon hittade ett inristat ord hon kände väl igen. Hon kunde inte vända huvudet och se på det men hon kände igen det bara med hjälp av fingrarna.

Ordet var ett namn. Namnet hon ristade in överallt där det inte var för farligt, för att inte glömma bort det.

Hon hade varit här förut.

Det var härifrån hon hade rymt och dödat de som arbetade där.

Den gången hade hon varit inlåst i veckor, antagligen månader innan hon fått en chans att rymma. Denna gång skulle de inte låta henne vänta i månader, nu skulle de handla fort. De visste var hon var kapabel till.

Kvinnan kom in igen men denna gång med två stora muskulösa killar som antagligen kunde döda flickan med bara sin tyngd.

”Hur gammal är du?” frågade kvinnan det första hon gjorde.

Flickan rynkade på ögonbrynen. Hon visste inte längre.

”Jag var sex år när mina föräldrar dog…” sa hon och kvinnan nickade.

”Då är du nio nu, det var tre år sedan”, sa kvinnan och flickan nickade osäkert.

”Vet du vad du heter?” frågade kvinnan och log ett falskt leende.

”Ja”, sa flickan.

”Men du tänker inte berätta för mig eller hur?” skrattade kvinnan och flickan rynkade återigen på ögonbrynen.

Kvinnan suckade och gick närmare flickan som direkt ryggade tillbaka.

”Det kommer inte att fungera om du inte litar på oss”, sa hon och flickan flinade.

”Vad konstigt att jag inte litar på de som mördade mina föräldrar och vill döda mig också”, sa flickan och himlade med ögonen.

”Det var inte vi som mördade dina föräldrar. De mördade sig själv genom förräderi”, fnös kvinnan och flickan log svagt.

”De berättade allt för mig”, sa hon och kvinnan nickade.

”Jag vet,”

Kvinnan vände sig om och började gå mot dörren men flickan var snabb och överraskade alla genom att snabbt springa ut innan kvinnan hann ut genom dörren och möjligheten att smita var borta. Vakterna försökte greppa om henne men hon var liten och kunde hoppa undan.

Flickan sprang direkt mot utgången och andades snabbt in den sista rena luften innan hon steg ut i mitten av staden.

Staden var full av avgaser och gifter och människorna som levde här var tvungna att operera in speciella maskiner för att kunna andas.

Hon hade ingen sådan maskin eftersom hon hade varit för liten för att få en innan hon lämnade staden, det hade varit första gången hon var utomhus.

Hon skakade av sig minnena och förde upp armen mot näsan för att hålla ute gifterna lite mer.

Hon började springa närmsta vägen hon visste att komma ut ur stadsbubblan. Hon duckade och vek undan för att inte bli träffad av all trafik och kom efter ett tag till en mer öde gata. Flickan stannade och såg sig omkring, hon såg ingen men visste att De jagade henne, precis som alltid.

Hon måste tänka snabbt, innan De hann ifatt henne eller innan hon skulle dö av gifterna.

Hon såg sig förvirrat om och bestämde sig sedan för att springa till rådhuset.

Hon skulle avslöja Dem.

Även om hon bara varit sex år när hennes föräldrar hade upptäckt vad De gjorde så hade de berättat för henne, ifall något skulle hände dem.

Flickan kom fortfarande ihåg allt hennes föräldrar sagt den sista dagen hon såg dem som om det var igår, även om det tydligen var tre år sedan.

Hon sprang och sprang åt det håll hon hade för sig att rådhuset var. Hennes mamma hade noga förklarat vägen till rådhuset från alla möjliga vinklar och de hade även berättat hur man tog sig in.

Det var inte långt kvar när hon såg De komma springande. Det var två vakter, inte någon av dem som inte kunde ta fast henne innan. Hon rös när hon tänkte på vad som måste ha hänt dem…

Flickan drog upp på farten och kutade nu bokstavligt, hon var snabbare än vakterna men de var räddare och sprang därför fortare än de skulle gjort annars.

Hon drog upp farten ännu mer och vakterna kom efter en bit men var fortfarande hack i häl.

Hon såg rådhuset och log av lättnad bakom armen, inte mycket hade förändrats på tre år.

Flickan kom snabbt fram till huset och tittade bak på vakterna som nu hade stannat fyra meter bakom henne.

”Ge upp, du kommer inte in”, sa den ena vakten med osäker röst.

”Tror du verkligen det?” sa flickan bakom armen och hennes ögon log.

”Du är bara ett barn”, suckade den andra vakten och började gå närmre henne. ”Du kan inte skada någon”, sa han igen och himlade med ögonen.

Flickan log och skakade på huvudet, han hade inte hört talas om henne.

Vakten som visste vem hon var stoppade den andre och skakade på huvudet.

Flickan vinkade och slog till dörren innan hon snabbt slank igenom och sedan stängde ute vakterna.

Hon andades frenetiskt nu när det fanns ren luft och kräktes två gånger innan hon kunde börja springa upp för en trappa till kommunikationsrummet.

Hon öppnade den olåsta dörren och slog hårt till killen som satt där så att han föll ihop, medvetslös.

Flickan satte på mikrofonen som sände ut vad hon sa till alla människor i hela landet genom en högtalare som var inopererad i det ena örat.

”Ni har förlorat. Jag ska berätta vad som egentligen händer i den här världen”, sa flickan och log för sig själv.

Hennes föräldrar, hon själv, de mördade barnen och hela folket skulle äntligen vinna, och bäst av allt, De skulle förlora.

Hon såg kvinnan stå utanför dörren och skakade på huvudet.

Kvinnan log slappt innan hon sakta förde en pistol mot sin egen mun och tryckte av.

Blodet flög men flickan log.

Sedan började flickan prata igen, för att befria världen. 

Den här berättelsen skrev jag i oktober 2013, vilket betyder för ungefär ett halvår sedan. Wow jag har skrivit mycket om folk som är jagade, håller faktiskt på med en ny berättelse som också ska handla om något sådant… Konstig.

Hur som helst så tycker jag verkligen om den här berättelsen, jag älskar tanken på att den här tjejen är 9 år och redan har dödat över 20 män. Från början var tanken att flickan skulle dö i slutet, men istället räddade hon visst världen.