Än kallar jag denna berättelse bara för Itaso grejen…

Himlen var mörk när Itaso vaknade, han hade en ganska annorlunda dygnsrytm. Rytm var egentligen inte rätt ord, han sov när han kunde helt enkelt. Den här gången hade han bara sovit i några minuter men var redan mer utvilad än när han somnade.

   Itaso hade vaknat av ett ljud, när han kom ut ur sitt gömställe såg han staden som låg nedanför klippan han just nu bodde på. Staden sken i mörkret för trots att det var mitt i natten var det fortfarande liv i den enorma staden.

   Itaso blev nästan bländad och han undrade hur en stad kunde lysa så mycket, det var som om solen hade störtat ned i staden och det nu var stadens ljus och värme som nu höll alla vid liv.

   Självklart hade han varit död om så var fallet men det struntade han i, Itaso ville för en gångs skull strunta i att tänka logiskt och bara förundras.

Stadens sken gjorde att Itaso kunde se omkring sig och det var han lättad för. Itaso suckade tyst och vände sig om för att ta reda på var ljudet hade kommit ifrån. Han drog sin kniv som var nedstoppad i skon och smög runt sitt tillfälliga hem, en knappt synlig grotta i ett av de höga bergen runt staden.

   Efter att ha gått runt grottan och området runt om säkert fjorton varv suckade Itaso och bestämde sig för att det nog bara hade varit ett djur, även om han själv inte riktigt trodde på det.

   Itaso tittade sig noga omkring grottan ännu en gång innan han tillslut gick in igen. Han suckade tyst och satte sig på det kalla grott-golvet. Itaso sträckte sig efter sin ryggsäck som han hade använt som kudde och öppnade den sedan. Han tog först upp en ren, lite finare tröja än den han bar nu, den skulle han ha på sig när han kom in i staden. Han tog upp sina fint lindade remsor av torkat kött och åt en av dem. Efter det kom lite olika saker upp, nötter och bär av olika slag, en tunn men lång, stark och vass lina, en påse med mynt, ädelstenar och en bok.

   Boken var enligt Itaso själv det mest värdefulla han ägde, i den brukade han skriva eller rita saker när han hade tid. De nio första sidorna var bilder på olika växter och en text om vad man kunde ha dem till, det var hans mor som hade börjat med boken. Alla nio växterna var antingen ätbara eller bra om man var sjuk och den här boken hade hjälpt Itaso att överleva.

   Itaso öppnade försiktigt boken och såg på bilden av en blomma, en Röllika. Den kunde motverka det mesta, tandvärk, huvudvärk, förkylning och ännu fler saker. Tyvärr ökade den aptiten vilket inte alltid var så bra. Itaso hade upptäckt att det även gick att färga huden grön om man gned den mot huden tillräckligt länge, flugor och mygg tyckte inte om det och höll sig borta.

   Det hade Itaso använt när han var nära på att bli upptäckt, grönt och brunt var perfekta kamouflagefärger.

   Itaso smög nämligen inte runt i skogar och berg för att han tyckte att det var kul, han var på flykt.

   Från vad visste han inte riktigt men av någon anledning var folk efter honom.

Han hade varit på flykt så länge han kunde minnas, även när han var ett litet barn och hans mor hade levt hade Itaso varit på flykt. Itaso kom inte ihåg ett riktigt hem. Hans mor och far hade haft ett riktigt hem i en liten by, det visste han och det var där han var född. Men Itaso hade ingen aning om var denna by låg eller vad den hette, han hade heller inget minne av den.

   Itaso la försiktigt ihop boken och började packa ihop sakerna igen. Han la ned allting i samma ordning och gick sedan ut ur grottan, det var dags att börja klättringen nedför bergen.

Hittills hade bergen inte varit särskilt branta och de var perfekta att vandra i, men den långa bit han hade kvar ned till staden var ett stup rakt ned.

   Det tog lång tid att klättra nedför de höga bergen och han skulle antagligen inte vara där förrän sen eftermiddag, om han inte var tvungen att stanna och sova någonstans. Det var viktigt att han inte kom in i staden på natten.

   Som tur var ville nästan hela världen komma till staden han såg långt under honom så det skulle nog inte bli alltför svårt att hitta en grotta att sova i, alla resande sov i grottor som var utsprängda i bergen av de som styrde staden.

   Det var nämligen inte vilken stad som helst utan huvudstaden. Itaso visste inte stadens namn men han visste att detta var rätt stad, hans mor hade berättat för honom om stadens sken och de höga berg som omringade den.

Det fanns dock ingen stig ned till staden utan man var tvungen att klättra i bergen, något många inte överlevde.

   Itaso suckade djupt och såg ännu en gång ned mot den lysande staden. Itaso blinkade snabbt, det gjorde nästan ont i ögonen när staden var så ljus och resten av världen var mörk.

   Itaso gick runt tills han hittade ett ställe som antagligen många hade använt, så långt han kunde se fanns det avsatser som man kunde klättra på. Det fanns bra grepp för händer och fötter men även stora krokar där man kunde fästa rep, som man fick hoppas höll ifall man ramlade. Eftersom att Itaso hade hört talas om hur många som hade dött här förstod han att de flesta rep inte höll.

   Itaso suckade ännu en gång, han hade inget bra rep att använda. Han hade en tunn lina men om han använde linan skulle den antagligen skära av honom på mitten.

Han var tvungen att göra detta utan rep.

   Itaso tog av sig ryggsäcken och kontrollerade att den var stängd ordentligt innan han satte på sig den igen och försiktigt började kräla baklänges över kanten.

När han höll upp sig bara genom att ha överarmarna hårt tryckta mot marken han tidigare stått på kände han den första avsatsen mot sina högra tår skyndade han på lite och stod snart nere på en liten avsats.

   Itaso var kort, för en normallång människa hade det antagligen varit mycket lättare att ta sig ned.

   Itaso andades lättat ut och hittade snart en ny avsats en bit under honom. Han upprepade samma sak flera gånger innan han pustade ut och ställde sig en stund för att vila. Han drog upp en vattenflaska av skinn ur en ficka i byxorna och drack.

   Itasos kläder var fulla av fickor där han brukade ha de viktigaste sakerna för att kunna överleva. Han visste att han kanske var tvungen att lämna sin ryggsäck bakom sig och i så fall ville han inte dö. Det värsta var att boken inte fick plats innanför hans kläder, men om Itaso skulle bli tvungen att lämna väskan lovade han sig själv att han på något sätt skulle få tillbaka den.

    Han lade tillbaka vattenflaskan och tittade upp, det var en ganska lång väg upp till platsen han hade påbörjat sin klättring. Kanske 6 eller 7 meter, men han hade mycket längre väg ned.

   Itaso fortsatte klättra som innan en lång stund innan han tillslut tittade över kanten, precis som han brukade, för att hitta nästa avsats. Itaso bet sig i läppen.

- Fan, sa han tyst och svalde.

   Nedanför Itaso fanns det inte längre stora avsatser, nu fanns det bara små avsatser där hans händer eller tår kunde få plats. Det var säkert bättre än stora avsatser när man klättrade upp, men inte riktigt lika bra när man klättrade ned och inte hade någon aning om var man skulle sätta tårna härnäst.

Itaso ångrade djupt att han inte hade fått tag på ett rep innan han kom till bergen och blundade hårt innan han suckade och ryckte på axlarna. Lika bra att få det överstökat, tänkte han och satte sig ned på den sista avsatsen.

   Han kisade och såg att det fanns en till avsats, men den var flera meter nedanför honom och för att komma dit var han tvungen att klättra på dessa små avsatser ganska länge.

   Han suckade djupt och letade upp den första lilla avsatsen med blicken. Där skulle han sätta vänster fot, eller rättare sagt tårna och trampdynan. Efter det skulle han sätta tårna på höger fot på en liten avsatts längre ned.

   Sen kom den svåra biten. För att hitta stället att flytta vänster fot var han tvungen att släppa den stora avsatsen med ena handen.

   Itaso visste inte ens om det var möjligt, han visste bara att han måste försöka.

Den här staden var kanske hans enda hopp att komma få reda på varför någon jagade honom, och hans enda hopp att någonsin undkomma dem. 

   Itaso drog foten längs klippväggen tills han hittade stället där han skulle sätta den. Han flyttade delar av sin tyngd från armarna till foten och när den lilla avsatsen höll flyttade han all tyngd dit.

   Det var jobbigt att stå på tå och balansera på ena foten och klamra sig fast med en hand och veta att om man ramlade var man död, men Itaso klarade det tillräckligt länge för att hitta fäste för högerfoten. Det hjälpte att trycka sig mot klippkanten. För att klara nästa steg var han tvungen att släppa klippavsatsen helt.

   Itaso andades långsamt och tittade efter nästa lilla avsats. Han släppte först taget om den stora klippavsatsen helt och böjde på knäna medan han tryckte sig mot klippan. Han vacklade först till lite men hittade balansen där han stod på tårna och andades lättat ut, han hade inte ens insett att han hade hållit andan innan han försiktigt släppte ut den. Han tittade sig försiktigt om efter nästa lilla avsats en gång till med händerna vilande mot klippans kalla, nästan helt raka yta. Han hittade den och flyttade försiktigt tyngden från båda fötterna till höger fot och lyfte sedan upp vänster fot så att han stod på ett ben, på tå på ett ben. Otroligt nog klarade han det utan att ramla. Han grabbade snabbt tag med en hand där hans vänsterfot tidigare hade stått.

   Itaso började sakta, sakta flytta sitt vänstra ben nedåt och drog foten längs klippväggen tills han tillslut hittade avsatsen. Han satte ned tårna och andades ännu en gång lättat ut.

Han hade klarat det svåraste och nu var det bara att fortsätta på samma sätt.

För varje steg han klarade gick det något lite fortare och efter någon timma var han nere vid en stor avsats igen.

   Itaso satte sig på den större avsatsen och drog upp sin vattenflaska än en gång. Han drack och drack, och sedan satt han bara där och vilade fötterna.

Efter ett tag resten han sig upp och lokaliserade nästa stora avsats och gjorde precis som han hade gjort i början av klättringen, vände sig om och hasade sig ned, precis som innan kände han nästa avsats med tårna när han hängde med armarna tryckta mot avsatsen han tidigare hade stått på.

   Itaso höll på på samma sätt ett tag innan han kom till en avsats med ett gapande hål in i klippväggen, en grotta. Itaso hade klättrat hela dagen och det hade blivit sen eftermiddag. Han hade ännu inte ätit något men var fortfarande pigg.

Han satt en stund och funderade på om han borde stanna i grottan över natten eller fortsätta sin klättring och riskera att komma fram mitt i natten.

   Itaso hade fått veta att för att komma in i staden måste man först komma igenom gränsvakterna. Gränsvakterna var ett gäng vuxna kvinnor som i princip avrättade alla som inte kunde visa papper på vem de var.

Gränsvakterna var hänsynslösa och brydde sig inte om hur man såg ut, de brydde sig bara om papper. De jobbade mest om natten och Itaso hade inga papper, därför ville han komma fram på dagen då det skulle vara lättare att övertala någon att släppa igenom honom ändå.

   Han kunde inte smita förbi gränsvakterna eftersom att alla som fanns i staden hade ett speciellt märke man fick av staten eller gränsvakterna, de utan märke dog.

Itaso visste inte hur märket såg ut och visste också att han måste få märket för att överleva i staden.

   Valet var svårt då han inte ens visste om han skulle kunna vara en hel natt på samma ställe men beslöt sig ändå att stanna i grottan, han ändå vara tvungen att sova en hel natt på samma ställe när han kom in i staden.

   Itaso gick in i grottan och såg sig omkring för att se om någon annan var där, han var ensam. 

Så här långt har jag då kommit på den senaste berättelsen. Den här kommer nog bli ganska lång och jag har redan saker klara i mitt huvud som inte kommer hända än på länge. 

Detta är det jag har skrivit under sommaren och nu under början av hösten. Har endast skrivit när jag har haft lust för det men funderar på om jag skulle kunna välja en dag då jag alltid ska skrivit på något. Kanske blir lite svårt med tanke på läxor och sånt men vi får väl se.