Ny berättelse.

Himlen var mörk när Itaso vaknade, han hade en ganska annorlunda dygnsrytm. Rytm var egentligen inte rätt ord, han sov när han kunde helt enkelt. Den här gången hade han bara sovit i några minuter men var redan mer utvilad än när han somnade.

Itaso hade vaknat av ett ljud men när han kom ut ur sitt tillhåll såg han ingenting, ingenting mer än staden som låg nedanför klippan han just nu bodde på. Staden sken i mörkret för trotts att det var mitt i natten var det fortfarande liv i den enorma staden.

Itaso blev nästan bländad och han undrade hur en stad kunde lysa så mycket, det var som om solen hade störtat ned i staden och det nu var stadens ljus och värme som nu höll alla vid liv.

Självklart hade han varit död om så var fallet men det struntade han i, Itaso ville för en gångs skull strunta i att tänka logiskt och bara förundras.

Stadens sken gjorde att Itaso kunde se omkring sig och det var han lättad för. Itaso suckade tyst och vände sig om för att ta reda på var ljudet hade kommit ifrån. Han drog sin kniv som var nedstoppad i skon och smög runt sitt hem, som för tillfället var en knappt synlig grotta i ett av de höga bergen.

Den här berättelsen började jag på den 25 april. Den är absolut inte klar men jag tänkta att jag kunde lägga upp den ändå. 

Räddade.

”Det sägs att det var en flicka som gick genom isen här för flera år sedan”, sa Yero och hans yngre bror skakade på huvudet. ”Sådant händer hela tiden Yor”, sa Richard.

Yero flinade och såg på Richard, han ville skrämma sin lillebror men han var själv rädd för förbannelsen som folk sa svävade över det övergivna gamla huset.

Huset var smutsigt och antagligen fullt av råttor men trädgården var gudomligt vacker trots att ingen hade skött om den på säkert 50 år.

Det var nästan som att trädgården hade sitt eget liv tyckte Richard, den var vild men sansad på samma gång. Vissa stigar var övervuxna men andra låg helt perfekta och de vita stenarna riktigt glänste i månljuset. Yero hade lurat med sig Richard ut till det övergivna huset mitt i natten för att berätta om förbannelsen han hade läst om i det stora biblioteket dagen innan.

”Hon gick genom isen exakt klockan 12 mitt i natten”, sa Yero percis innan stadsklockan började klämta och visa att nu var klockan 12. Richard rös till och såg upp på Yero bara för att se ett överlägset leende som vanligt.

”Flickan hade smugit upp mitt i natten och ljudlöst gått ut till dammen, sedan gick hon på den frusna isen och föll igenom precis när hon hade kommit ut till mitten”, upplyste Yero honom och Richard suckade.

”Du vill bara skrämma mig Yor”, sa han och Yero skrattade. ”Vem är då det, Rich?”, frågade Yero och pekade ut mot den frusna sjön där det stod en flicka.

Richard spärrade upp ögonen och backade snabbt några kliv bort från sjön och såg sedan upp på Yero.

”V-vem är d-det?”, frågade Richard skrämt och tittade upp på sin äldre bror.

”Flickan”, sa Yero och flinade mot Richard innan han tog hans hand och drog med honom ut på isen.

”Vad gör du Yor, är du galen?”, ropade Richard skräckslaget och försökte rycka sig loss från sin brors grepp, vilket inte hjälpte överhuvudtaget. Yero skakade bara på huvudet och drog med sin bror till mitten av isen där flickan väntade.

Nu när Richard såg henne på nära håll såg han att hon var helt vit och liksom inte riktigt där, dessutom upptäckte han att hon svävade en bit ovanför marken.

”Yero…”, sa Richard nervöst men Yero tystade honom med endast en blick.

”Var inte rädda”, sa flickan med en kylig men stark röst och Richard rös.

”Jag tänker rädda er”, sa flickan och isen sprack under deras fötter.

Richard kände för ett ögonblick det kalla vattnet och sedan stod han på en öppen äng.

”Var är vi?”, frågade han sin bror som stod jämte honom.

”Vi är räddade”, svarade Yero.

Den här lilla korta berättelsen är ganska ny, jag skrev den någon gång i Januari. Det började faktiskt med att jag på svensklektionen i skolan var tvungen att skriva en kort berättelse med många substantiv tror jag det var, och då skrev jag själva förbannelsen. Sedan kom jag hem och kunde inte sluta tänka på det, några dagar senare skrev jag det här. 

Den springande flickan.

Hon sprang snabbt förbi människorna i staden som stod i stora klungor och såg förvånade ut.

Hon kände vinden som slet i hennes hår och kläder och hon började bli trött.

Inte stanna.

Inte stanna, det var den enda regeln.

Hennes små fötter värkte i de ännu mindre skorna men hon stannade inte.

Inte stanna. Aldrig stanna, då hinner De ikapp.

Några äldre barn skrattade och pekade åt henne men hon struntade i dem och sprang vidare.

Allt som var viktigt var att komma fram i tid, innan De kom.

Den lilla springande flickan visste inte vilka De var eller vad De ville men hon visste att hon måste fortsätta springa, måste skydda de andra.

Hon kom fram till en park som hon sprang igenom och såg bort mot hjärtat av staden som försvann längre och längre bort.

Parken övergick sakta i skog och hon andades lite lättat ut då staden nu var längre bort.

Hon hade aldrig gillat städer då det var alldeles för mycket människor där, man visste aldrig vilka De var.

När hon inte såg parken längre tillät hon sig själv att stanna en stund och se vad hon hade fått med sig.

Hon tittade ned på lakanet hon hade i famnen där hon hade gömt mat och öppnade det försiktigt, hela tiden på sin vakt.

Där i lakanet låg tre hoppressade brödlimpor, två äpplen och en apelsin. Hon log och bröt en väldigt liten bit av den ena brödlimpan som hon sakta åt.

Sedan packade hon försiktigt ihop maten och såg sig om innan hon började springa igen.

Hon sprang länge utan att stanna och till slut började hon närma sig nästa stad.

Det var där de andra väntade på henne.

Flickan kunde inte läsa men hon visste att stadens namn stod på en skylt en bit fram och började gå.

Hon kom in i ett industriområde och vek av mot ett av de igenbommade husen där de andra gömde sig.

Hon klättrade försiktigt in genom ett hål i fönstret och såg barnen ligga stilla på marken.

De var döda.

Vartenda ett av dem, döda.

Väggarna var målade i blod och golvet hade blodfläckar.

Flickan satte sig ned bredvid en liten pojke som inte kunde ha varit mer än tre år och slöt försiktigt hans ögon.

Hon kände inga tårar.

Flickan slöt alla barnens ögon och lade dem bredvid varandra.

Detta hade De gjort för att få henne att vackla, förstöra hennes liv mer än De redan gjort. De ville få tag i henne, De visste var hon var.

Hon klättrade försiktigt ut igen och gick bort till ett av de läckande rören för att tvätta blodet av händerna.

Flickan såg sig om och gav sig av igen.

Hon var tvungen att fortsätta, vad som än hände.

Nu gick hon istället för att springa för det var bara hon kvar.

Bara hon kvar av tjugo barn.

Ensam.

Egentligen hade hon varit ensam hela tiden, men de små hade gjort att hon kände sig lite bättre.

Hon hade behövt mätta fler munnar och stanna oftare men hon hade något hon brydde sig om.

Inte gråta.

Hon åt upp den ena brödlimpan och lade resten i ryggsäcken som hon tömde på de andras ägodelar.

Brödet smakade ingenting.

Hon började springa igen.

Bort, bort från döden.

Bort från Dem.

De som alltid visste var hon var.

Hon sprang hela dagen och hela natten.

Sedan stannade hon av ren utmattning. Hon föll ihop, mitt på grusvägen.

Flickan orkade inte ens flytta på sig, även om hon visste att De skulle hitta henne där hon låg.

Hon somnade.

När hon vaknade var allting svart, hon satte sig upp och ryggsäcken var borta.

Hon såg sig panikslaget omkring men såg ingenting i det becksvarta mörkret.

Flickan försökte ställa sig upp men det var för lågt i tak även för ett litet barn som hon själv.

Hon försökte andas normalt och tänka klart men det blev allt svårare då hon förstod att hon var fångad, av Dem.

De som mördade barn, De som målade väggarna med barnens blod.

Hon kände något mot huvudet och allting blev svart.

Nästa gång hon vaknade var hon någon annanstans, detta rum var vitt, helt vitt, kritvitt.

Hon såg en dörr och försökte resa sig men kunde inte röra sig.

Dörren öppnades och in kom en kvinna klädd i vit skjorta, svart kavaj och grå kjol.

Kvinnan tittade på den lilla flickan och log smått.

”Vi tog dig till slut”, sa kvinnan och flickan öppnade munnen men stängde den igen.

”Varför… Varför dödade ni dem?” sa flickan prövande.

”Vi hade ingen nytta av dem”, sa kvinnan rakt på sak och flickan ryckte till.

”De var barn”, sa hon tyst och kvinnan nickade.

”Var är jag?” frågade flickan och kvinnan skrattade ett klart klingade skratt som ekade runt.

”Du är i vår byggnad, du är i ett förvaringsrum”, svarade kvinnan när ekot av hennes skratt var helt borta.

”Förvaringsrum”, sa flickan men kvinnan tog det som en fråga.

”Här förvarar vi saker vi snart ska ta hand om”, sa kvinnan och ryckte på axlarna.

”Varför kan jag inte röra mig?” frågade flickan och försökte vända bort huvudet från kvinnan utan resultat.

”Droger. Vi vill inte ha dig springande omkring i rummet”, sa kvinnan och såg på henne.

”Rädda att jag ska ta mig ut?” frågade flickan.

”Nej. Men vi är rädda att du ska döda någon mycket viktig, dig själv”, sa kvinnan och log mot henne. Flickan ryckte till och blundade.

”Har ni inte grundligt gått igenom mina kläder?” frågade flickan och rynkade ögonbrynen.

”Jo. Men vi kommer ihåg hur det gick sist”, sa kvinnan och flickan log svagt.

Sist De hade fångat henne hade hon tagit sig ur sin cell och dödat alla i byggnaden med en liten kniv hon hade gömd i håret.

Flickan öppnade ögonen och såg på kvinnan.

”Om ni har hört om det vet ni nog att jag kommer att komma ut”, sa flickan och log stort.

”Vi får väl se”, sa kvinnan och gick.

Flickan hörde hur låset klickade till. Hon andades ut och blundade igen.

Hon visste att De såg på henne, studerade hennes ansiktsuttryck och alla hennes små, nästan obefintliga rörelser.

Sakta började drogerna försvinna vilket betydde att hon måste ha varit medvetslös länge.

Efter ett par timmar kunde hon röra på armarna och när De såg det skickade De någon med mat.

Flickan åt inget, det fanns antagligen bara mer droger i maten och hon kunde klara sig länge utan mat. Hon drack lite ur vattnet hon fått tillsammans med maten, men kände direkt att hon började domna bort och slutade dricka.

Flickan somnade och när hon vaknade igen kände hon sig fram på väggen som var full av repor, ord inristade med naglar.

Flickan stelnade till när hon hittade ett inristat ord hon kände väl igen. Hon kunde inte vända huvudet och se på det men hon kände igen det bara med hjälp av fingrarna.

Ordet var ett namn. Namnet hon ristade in överallt där det inte var för farligt, för att inte glömma bort det.

Hon hade varit här förut.

Det var härifrån hon hade rymt och dödat de som arbetade där.

Den gången hade hon varit inlåst i veckor, antagligen månader innan hon fått en chans att rymma. Denna gång skulle de inte låta henne vänta i månader, nu skulle de handla fort. De visste var hon var kapabel till.

Kvinnan kom in igen men denna gång med två stora muskulösa killar som antagligen kunde döda flickan med bara sin tyngd.

”Hur gammal är du?” frågade kvinnan det första hon gjorde.

Flickan rynkade på ögonbrynen. Hon visste inte längre.

”Jag var sex år när mina föräldrar dog…” sa hon och kvinnan nickade.

”Då är du nio nu, det var tre år sedan”, sa kvinnan och flickan nickade osäkert.

”Vet du vad du heter?” frågade kvinnan och log ett falskt leende.

”Ja”, sa flickan.

”Men du tänker inte berätta för mig eller hur?” skrattade kvinnan och flickan rynkade återigen på ögonbrynen.

Kvinnan suckade och gick närmare flickan som direkt ryggade tillbaka.

”Det kommer inte att fungera om du inte litar på oss”, sa hon och flickan flinade.

”Vad konstigt att jag inte litar på de som mördade mina föräldrar och vill döda mig också”, sa flickan och himlade med ögonen.

”Det var inte vi som mördade dina föräldrar. De mördade sig själv genom förräderi”, fnös kvinnan och flickan log svagt.

”De berättade allt för mig”, sa hon och kvinnan nickade.

”Jag vet,”

Kvinnan vände sig om och började gå mot dörren men flickan var snabb och överraskade alla genom att snabbt springa ut innan kvinnan hann ut genom dörren och möjligheten att smita var borta. Vakterna försökte greppa om henne men hon var liten och kunde hoppa undan.

Flickan sprang direkt mot utgången och andades snabbt in den sista rena luften innan hon steg ut i mitten av staden.

Staden var full av avgaser och gifter och människorna som levde här var tvungna att operera in speciella maskiner för att kunna andas.

Hon hade ingen sådan maskin eftersom hon hade varit för liten för att få en innan hon lämnade staden, det hade varit första gången hon var utomhus.

Hon skakade av sig minnena och förde upp armen mot näsan för att hålla ute gifterna lite mer.

Hon började springa närmsta vägen hon visste att komma ut ur stadsbubblan. Hon duckade och vek undan för att inte bli träffad av all trafik och kom efter ett tag till en mer öde gata. Flickan stannade och såg sig omkring, hon såg ingen men visste att De jagade henne, precis som alltid.

Hon måste tänka snabbt, innan De hann ifatt henne eller innan hon skulle dö av gifterna.

Hon såg sig förvirrat om och bestämde sig sedan för att springa till rådhuset.

Hon skulle avslöja Dem.

Även om hon bara varit sex år när hennes föräldrar hade upptäckt vad De gjorde så hade de berättat för henne, ifall något skulle hände dem.

Flickan kom fortfarande ihåg allt hennes föräldrar sagt den sista dagen hon såg dem som om det var igår, även om det tydligen var tre år sedan.

Hon sprang och sprang åt det håll hon hade för sig att rådhuset var. Hennes mamma hade noga förklarat vägen till rådhuset från alla möjliga vinklar och de hade även berättat hur man tog sig in.

Det var inte långt kvar när hon såg De komma springande. Det var två vakter, inte någon av dem som inte kunde ta fast henne innan. Hon rös när hon tänkte på vad som måste ha hänt dem…

Flickan drog upp på farten och kutade nu bokstavligt, hon var snabbare än vakterna men de var räddare och sprang därför fortare än de skulle gjort annars.

Hon drog upp farten ännu mer och vakterna kom efter en bit men var fortfarande hack i häl.

Hon såg rådhuset och log av lättnad bakom armen, inte mycket hade förändrats på tre år.

Flickan kom snabbt fram till huset och tittade bak på vakterna som nu hade stannat fyra meter bakom henne.

”Ge upp, du kommer inte in”, sa den ena vakten med osäker röst.

”Tror du verkligen det?” sa flickan bakom armen och hennes ögon log.

”Du är bara ett barn”, suckade den andra vakten och började gå närmre henne. ”Du kan inte skada någon”, sa han igen och himlade med ögonen.

Flickan log och skakade på huvudet, han hade inte hört talas om henne.

Vakten som visste vem hon var stoppade den andre och skakade på huvudet.

Flickan vinkade och slog till dörren innan hon snabbt slank igenom och sedan stängde ute vakterna.

Hon andades frenetiskt nu när det fanns ren luft och kräktes två gånger innan hon kunde börja springa upp för en trappa till kommunikationsrummet.

Hon öppnade den olåsta dörren och slog hårt till killen som satt där så att han föll ihop, medvetslös.

Flickan satte på mikrofonen som sände ut vad hon sa till alla människor i hela landet genom en högtalare som var inopererad i det ena örat.

”Ni har förlorat. Jag ska berätta vad som egentligen händer i den här världen”, sa flickan och log för sig själv.

Hennes föräldrar, hon själv, de mördade barnen och hela folket skulle äntligen vinna, och bäst av allt, De skulle förlora.

Hon såg kvinnan stå utanför dörren och skakade på huvudet.

Kvinnan log slappt innan hon sakta förde en pistol mot sin egen mun och tryckte av.

Blodet flög men flickan log.

Sedan började flickan prata igen, för att befria världen. 

Den här berättelsen skrev jag i oktober 2013, vilket betyder för ungefär ett halvår sedan. Wow jag har skrivit mycket om folk som är jagade, håller faktiskt på med en ny berättelse som också ska handla om något sådant… Konstig.

Hur som helst så tycker jag verkligen om den här berättelsen, jag älskar tanken på att den här tjejen är 9 år och redan har dödat över 20 män. Från början var tanken att flickan skulle dö i slutet, men istället räddade hon visst världen.

Ladion.

Jag sprang, sprang långt, långt bort.

Jag stannade tvärt och spärrade upp ögonen.

Framför mig stod ett väldigt djur med skimrande röda ögon, djuret var enormt.

Djuret hade vingar.

Det var en drake.

Jag drog mitt svärd och gick närmre.

Draken grymtade till och ryggade bakåt vid åsynen av svärdet. Människor och drakar brukar leva i fred men ibland hände det att vi dödar varandra.

Jag backade jag också och tog sedan ett språng mot draken, den svarta besten slog omkull mig och jag ramlade hårt på marken.

Jag satte mig kvickt upp igen och gjorde ännu ett utfall, den här gången överrumplade jag draken som trodde att det skulle ta längre tid för mig att resa mig och hon vacklade till. Jag hade rispat hennes vänstra lår och tack vare det magiska svärdet gjorde det ont.

Draken backade ännu mer och gav till ett rop när jag gjorde ännu ett utfall, denna gång kunde hon inte slå ner mig med vänster ben och jag kunde därför göra en djup reva i hennes högra axel.

Det gröna blodet sipprade ut och blev en kontrast mot det svarta skinnet.

Jag vaknade med ett skrik och såg mig omkring. Var var jag?

Minnena kom tillbaka och jag förstod att det bara hade varit en dröm, en mardröm om vad som hände den hemska natten.

Jag lade mig ner igen i min säng och hoppades att jag skulle kunna somna om igen.

Jag ryggade förskräckt bakåt, jag var inte van vid drakblod.

Min far har alltid varit emot dödandet av drakar då han hellre samarbetade med de kloka djuren, jag höll egentligen med honom i det men han skulle ha velat att jag dödade en drake om mitt eget liv stod på spel.

Draken gav till ett uppgivet rop och lade sig ner på marken. Hon var besegrad.

Jag suckade tungt och högg huvudet av henne. Jag skulle gärna ha sluppit men hon var utsänd av mina fiender, de som hade dödat min far.

Vilka de var visste jag inte, jag visste bara att de ville ta över kungariket och att de hade vänt alla emot far, så länge jag var i livet kunde de inte regera, de hade dödat alla mina syskon och nu var det bara jag kvar.

Jag måste skaffa hjälp hade Markius, min äldste bror sagt innan de hade dödat honom, då var det bara han och jag kvar.

Jag fortsatte att springa och kom tillslut fram till ett hus, dagen hade börjat gry och nu hade jag sprungit i ett dygn ungefär.

Jag suckade och såg försiktigt in genom det lilla fönstret till huset, det var inte tomt.

Jag svalde hårt och knackade på, var det väktare av muren så skulle jag behöva springa igen, fort.

En gammal kvinna öppnade och frågade trött vad jag ville.

Jag frågade först om hennes man var en väktare, riddare eller vakt men hon sa att hon inte hade någon man.

”Vad jobbar du med då?” frågade jag och såg på henne, hon var gammal men hade hon ingen man så hade hon inte heller några barn som kunde ta hand om henne och hon var tvungen att jobba.

”Jag är läkare i byn en bit härifrån.” svarade hon och jag nickade, hon var en häxa, de brukade man kunna lita på.

”Kan jag få sova här över dagen?” frågade jag och hon nickade.

”Tack så mycket, jag har inget att betala med…” sa jag men hon viftade bara bort det.

”Jag ska komma ihåg det här.” sa jag och hon log.

”Sov nu.” sa hon och visade mig in till ett rum. Hon stängde dörren och gick och jag la mig utmattad på sängen för att snabbt somna.

Jag vaknade några timmar senare av viskande röster, jag har alltid haft lätt att vakna av minsta ljud och i slottet hade mitt rum legat långt från de andra för att jag inte skulle vakna.

Jag kunde direkt uppfatta vad de pratade om, mig och hur mycket pengar häxan kunde få av väktarna om hon gav mig till dem. Jag suckade, satte mig upp och kollade mig omkring i rummet, det fanns ett litet fönster och det var min enda chans att ta mig ut.

Jag gick fram till fönstret och öppnade det, det var mitt på dagen nu och solen sken. Försiktigt klev jag ut i trädgården och började springa.

”Så pålitlig den häxan var…” muttrade jag och kollade bakåt, bra ingen följde efter mig.

Jag kom efter några timmar fram till en by, det var inte den första byn jag passerade så det var antagligen inte den där häxan jobbade.

Jag såg mig omkring och såg en marknad. Jag bytte snabbt till mig större skor, de jag hade på mig var för små eftersom att de var min lillebrors skor som jag hade fått på mig i all hast på väg bort från slottet, sedan bytte jag min brors skor mot lite mat och en väska.

Jag vandrade sedan omkring lite i staden, vart skulle jag ta vägen?

”Ursäkta mig men vet du vem som är byns häxa eller trollkarl och var jag kan hitta henne eller honom?” frågade jag en ganska ung kvinna på marknaden.

”Ja det är väl jag det om jag inte misstar mig.” skrattade hon och jag höjde på ögonbrynen.

”Jaså… Men du är så…” sa jag och hon avbröt.

”Ung? Ja, jo, det är jag.” sa hon och ryckte på axlarna.

”Hur som helst… Vad vill du med mig till?” frågade hon och jag suckade.

”Kan vi prata om det på något mindre offentligt ställe?” frågade jag och hon nickade.

”Kom.” sa hon och började gå. Jag följde lite oroligt efter och såg mig omkring för att kunna vägen ifall jag skulle behöva fly igen.

Hon öppnade en dörr och jag steg in.

Vi hade kommit till hennes hus, rummet var fullt av olika magiska saker, på väggarna hängde kors för att hålla demoner borta och hon hade stora guda statyer på ett stort bord. Hemma hade min favoritplats varit hos häxan, hon var också ganska ung men inte så ung som denna.

”Nå vad vill du ha hjälp med?” frågade häxan och log.

”Ehh jo… Du förstår jag är jagad, och jag behöver liksom någonstans att vara skyddad.” sa jag och hon nickade.

”… Och jag tänkte att en häxa vet bäst var en sådan plats är.” sa jag och hon nickade igen.

”Jo, det är sant.” sa hon och log igen.

”Men varför skulle jag berätta det för dig?” frågade hon och jag suckade.

”För att annars kommer jag att dö.” sa jag och såg på henne.

”Och det är mitt problem för att…?” flinade hon och jag visste att det var nu det gällde, jag var tvungen att berätta vem jag var och nu var frågan om hon skulle ta mig till väktarna eller om hon skulle hjälpa mig.

”För att annars kommer jag inte kunna regera över folket och de som mördade min far, konungen, kommer att få makten och det är ingen som vet vilka de är eller vad de vill, antagligen kommer befolkningen svälta och.” sa jag när hon avbröt mig.

”Okej, det räcker. Jag hjälper dig.” skrattade hon och klappade händer. Jag stämde in i hennes skratt och satte mig ner på golvet.

”Såhär kommer vi göra, bra att du satte dig förresten. Du ska sitta i en cirkel och sedan kommer jag att skicka dig till världen utan namn, det kommer gå bra. Du kommer komma direkt till världs väktarna och de kommer ta hand om dig.” sa hon och jag nickade svagt, fortfarande visste jag inte hur det skulle gå och om hon verkligen skulle hjälpa mig, men det var min sista chans. Jag visste inte ens vad världen utan namn var för något eller om det fanns.

Häxan började strö ut rosa pulver i en ring runt mig och mässa en trollformel.

Jag vaknade igen och nu kände jag att tårarna rann nedför mina kinder. Jag suckade och steg upp, jag skulle ändå behöva gå upp snart eftersom att det var tisdag och skola. Jag suckade igen och tänkte på Ladion, världen där jag kom ifrån. Nu var jag här, i världen utan namn, där det inte fanns några drakar, häxor eller trollkarlar och där man inte stred med svärd, där teknologin härskade. Där man hade konstiga kläder och där man gick i skolan, där de hade pengar istället för byteshandel.

Jag gick fram till min garderob och tog fram ett par jeans och en svart T-shirt och började klä på mig. Jag bodde i världsväktarnas flyktingläger i Irland, hit kom alla flyktingar från andra världar och fick bo medan de lärde sig om hur livet i den namnlösa världen var, det var bara i den namnlösa världen som man kunde ha sådana här ställen eftersom att de som bor i den namnlösa världen inte vet att det finns andra världar, i alla andra världar vet man om alla världar, utom den namnlösa. Eftersom att nästan ingen vet om den namnlösa världen så kan alla flyktingar som annars skulle dö (det vill säga de som har turen att klara sig så långt att de får reda på något om den namnlösa världen) starta ett nytt liv här.

Jag skakade på huvudet och gick ut genom dörren.

”Hej.” sa Jenna, mamman i min värdfamilj. Min värdfamilj var vanliga människor från den namnlösa världen och de trodde bara att jag var från något land där det var krig, de visste inte att jag kom från Ladion.

”Hej.” sa jag och log svagt.

”Hur har du sovit?” frågade Jenna och strök mig över huvudet.

”Jag… Jag hade en mardröm.” sa jag och hon nickade.

”Det blir bra, det var bara en dröm.” sa hon tröstande och jag nickade tyst.

”Jag gör lite frukost och sen går du till skolan.” sa Jenna.

Jag nickade och Jenna gick ner för att göra frukost.

Jag gick ner strax efter Jenna men när jag kom ner var frukosten redan klar. Jag satte mig och åt och sedan gick jag till skolan.

Väl där träffade jag Nivojla, min vän från Mitcho. Jag har aldrig varit i Mitcho men jag vet att det är ett enda stort hav, det var någon stor översvämning för flera hundra år sedan och sedan dess har de bott på havsbotten, i vattentäta städer såklart. Då är min värld nog den som är mest lik denna, vi har grönt gräs och en blå himmel, solen skiner ibland och ibland regnar det. Det finns över flera miljoner olika världar och alla är olika, mer eller mindre. Jag har till och med hört talas om en värld där allting är gjort av blod, fast det är antagligen bara en saga…

”Mardrömmar igen?” frågade Nivojla och jag nickade

”Samma?” frågade hon och jag nickade igen.

”Jag hade aldrig mardrömmar när jag var i Ladion…” suckade jag och hon såg på mig.

”Vill du tillbaka och dö eller?” skrattade hon fast jag såg i hennes ansikte att hon inte alls tyckte det var kul.

”Nej, men du vet vad jag menar.” suckade jag och hon nickade.

”Jag vet, men det är bättre att leva. En dag ska du tillbaka till Ladion och regera, men då måste du vara redo.” sa Nivojla och jag suckade.

”Jag vet.” sa jag och Nivojla slog till mig.

”Sluta sura nu.” flinade hon och jag skrattade.

Hon hade rätt. En dag skulle jag återvända hem, och då måste jag vara redo. Jag kunde inte åka tillbaka nu, för då skulle jag dö och det var vad de ville. Jag var tvungen att bo här tills jag var redo. Och när jag var redo, då skulle jag hem.

Den här berättelsen skrev jag i Januari 2013, vilket betyder att det är mer än ett år sedan. Mitt sätt att skriva har ändrats ganska mycket men jag tycker ändå inte att detta är en dålig historia.

Jag skrev den till en fantasy-tävling som jag kom tvåa i!