Fortsättning på Itaso grejen

Himlen var mörk när Itaso vaknade, han hade en ganska annorlunda dygnsrytm. Rytm var egentligen inte rätt ord, han sov när han kunde helt enkelt. Den här gången hade han bara sovit i några minuter men var redan mer utvilad än när han somnade.

   Itaso hade vaknat av ett ljud, när han kom ut ur sitt gömställe såg han staden som låg nedanför klippan han just nu bodde på. Staden sken i mörkret för trots att det var mitt i natten var det fortfarande liv i den enorma staden.

   Itaso blev nästan bländad och han undrade hur en stad kunde lysa så mycket, det var som om solen hade störtat ned i staden och det nu var stadens ljus och värme som nu höll alla vid liv.

   Självklart hade han varit död om så var fallet men det struntade han i, Itaso ville för en gångs skull strunta i att tänka logiskt och bara förundras.

Stadens sken gjorde att Itaso kunde se omkring sig och det var han lättad för. Itaso suckade tyst och vände sig om för att ta reda på var ljudet hade kommit ifrån. Han drog sin kniv som var nedstoppad i skon och smög runt sitt tillfälliga hem, en knappt synlig grotta i ett av de höga bergen runt staden.

   Efter att ha gått runt grottan och området runt om säkert fjorton varv suckade Itaso och bestämde sig för att det nog bara hade varit ett djur, även om han själv inte riktigt trodde på det.

   Itaso tittade sig noga omkring grottan ännu en gång innan han tillslut gick in igen. Han suckade tyst och satte sig på det kalla grott-golvet. Itaso sträckte sig efter sin ryggsäck som han hade använt som kudde och öppnade den. Han tog först upp en ren, lite finare tröja än den han bar nu, den skulle han ha på sig när han kom in i staden. Han tog upp sina fint lindade remsor av torkat kött och åt en av dem. Efter det kom lite olika saker upp, nötter och bär av olika slag, en tunn men lång, stark och vass lina, en påse med mynt, några ädelstenar och en bok.

   Boken var enligt Itaso själv det mest värdefulla han ägde, i den brukade han skriva eller rita saker när han hade tid. De nio första sidorna var bilder på olika växter och en text om vad man kunde ha dem till, det var hans mor som hade börjat med boken. Alla nio växterna var antingen ätbara eller bra om man var sjuk och den här boken hade hjälpt Itaso att överleva.

   Itaso öppnade försiktigt boken och såg på bilden av en blomma, en Röllika. Den kunde motverka det mesta, tandvärk, huvudvärk, förkylning och ännu fler saker. Tyvärr ökade den aptiten vilket inte alltid var så bra. Itaso hade upptäckt att det även gick att färga huden grön om man gned den mot huden tillräckligt länge, flugor och mygg tyckte inte om det och höll sig borta.

   Det hade Itaso använt när han var nära på att bli upptäckt, grönt och brunt var perfekta kamouflagefärger.

   Itaso smög nämligen inte runt i skogar och berg för att han tyckte att det var kul, han var på flykt.

   Från vad visste han inte riktigt men av någon anledning var folk efter honom.

Han hade varit på flykt så länge han kunde minnas, även när han var ett litet barn och hans mor hade levt hade Itaso varit på flykt. Itaso kom inte ihåg ett riktigt hem. Hans mor och far hade haft ett riktigt hem i en liten by, det visste han och det var där han var född. Men Itaso hade ingen aning om var denna by låg eller vad den hette, han hade heller inget minne av den.

   Itaso la försiktigt ihop boken och började packa ihop sakerna igen. Han la ned allting i samma ordning och gick sedan ut ur grottan, det var dags att börja klättringen nedför bergen.

Hittills hade bergen inte varit särskilt branta och de var perfekta att vandra i, men den långa bit han hade kvar ned till staden var ett stup rakt ned.

   Det tog lång tid att klättra nedför de höga bergen och han skulle antagligen inte vara där förrän sen eftermiddag, om han inte var tvungen att stanna och sova någonstans. Det var viktigt att han inte kom in i staden på natten.

   Som tur var ville nästan hela världen komma till staden han såg långt under honom så det skulle nog inte bli alltför svårt att hitta en grotta att sova i, alla resande sov i grottor som var utsprängda i bergen av de som styrde staden.

   Det var nämligen inte vilken stad som helst utan huvudstaden. Itaso visste inte stadens namn men han visste att detta var rätt stad, hans mor hade berättat för honom om stadens sken och de höga berg som omringade den.

Det fanns dock ingen stig ned till staden utan man var tvungen att klättra i bergen, något många inte överlevde.

   Itaso suckade djupt och såg ännu en gång ned mot den lysande staden. Itaso blinkade snabbt, det gjorde nästan ont i ögonen när staden var så ljus och resten av världen var mörk.

   Itaso gick runt tills han hittade ett ställe som antagligen många hade använt, så långt han kunde se fanns det avsatser som man kunde klättra på. Det fanns bra grepp för händer och fötter men även stora krokar där man kunde fästa rep, som man fick hoppas höll ifall man ramlade. Eftersom att Itaso hade hört talas om hur många som hade dött här förstod han att de flesta rep inte höll.

   Itaso suckade ännu en gång, han hade inget bra rep att använda. Han hade en tunn lina men om han använde linan skulle den antagligen skära av honom på mitten.

Han var tvungen att göra detta utan rep.

   Itaso tog av sig ryggsäcken och kontrollerade att den var stängd ordentligt innan han satte på sig den igen och försiktigt började kräla baklänges över kanten.

När han höll upp sig bara genom att ha överarmarna hårt tryckta mot marken han tidigare stått på kände han den första avsatsen mot sina högra tår skyndade han på lite och stod snart nere på en liten avsats.

   Itaso var kort, för en normallång människa hade det antagligen varit mycket lättare att ta sig ned.

   Itaso andades lättat ut och hittade snart en ny avsats en bit under honom. Han upprepade samma sak flera gånger innan han pustade ut och ställde sig en stund för att vila. Han drog upp en vattenflaska av skinn ur en ficka i byxorna och drack.

   Itasos kläder var fulla av fickor där han brukade ha de viktigaste sakerna för att kunna överleva. Han visste att han kanske var tvungen att lämna sin ryggsäck bakom sig och i så fall ville han inte dö. Det värsta var att boken inte fick plats innanför hans kläder, men om Itaso skulle bli tvungen att lämna väskan lovade han sig själv att han på något sätt skulle få tillbaka den.

    Han lade tillbaka vattenflaskan och tittade upp, det var en ganska lång väg upp till platsen han hade påbörjat sin klättring. Kanske 6 eller 7 meter, men han hade mycket längre väg ned.

   Itaso fortsatte klättra som innan en lång stund innan han tillslut tittade över kanten, precis som han brukade, för att hitta nästa avsats. Itaso bet sig i läppen.

- Fan, sa han tyst och svalde.

   Nedanför Itaso fanns det inte längre stora avsatser, nu fanns det bara små avsatser där hans händer eller tår kunde få plats. Det var säkert bättre än stora avsatser när man klättrade upp, men inte riktigt lika bra när man klättrade ned och inte hade någon aning om var man skulle sätta tårna härnäst.

Itaso ångrade djupt att han inte hade fått tag på ett rep innan han kom till bergen och blundade hårt innan han suckade och ryckte på axlarna. Lika bra att få det överstökat, tänkte han och satte sig ned på den sista avsatsen.

   Han kisade och såg att det fanns en till avsats, men den var flera meter nedanför honom och för att komma dit var han tvungen att klättra på dessa små avsatser ganska länge.

   Han suckade djupt och letade upp den första lilla avsatsen med blicken. Där skulle han sätta vänster fot, eller rättare sagt tårna och trampdynan. Efter det skulle han sätta tårna på höger fot på en liten avsatts längre ned.

   Sen kom den svåra biten. För att hitta stället att flytta vänster fot var han tvungen att släppa den stora avsatsen med ena handen.

   Itaso visste inte ens om det var möjligt, han visste bara att han måste försöka.

Den här staden var kanske hans enda hopp att komma få reda på varför någon jagade honom, och hans enda hopp att någonsin undkomma dem. 

   Itaso drog foten längs klippväggen tills han hittade stället där han skulle sätta den. Han flyttade delar av sin tyngd från armarna till foten och när den lilla avsatsen höll flyttade han all tyngd dit.

   Det var jobbigt att stå på tå och balansera på ena foten och klamra sig fast med en hand och veta att om man ramlade var man död, men Itaso klarade det tillräckligt länge för att hitta fäste för högerfoten. Det hjälpte att trycka sig mot klippkanten. För att klara nästa steg var han tvungen att släppa klippavsatsen helt.

   Itaso andades långsamt och tittade efter nästa lilla avsats. Han släppte först taget om den stora klippavsatsen helt och böjde på knäna medan han tryckte sig mot klippan. Han vacklade först till lite men hittade balansen där han stod på tårna och andades lättat ut, han hade inte ens insett att han hade hållit andan innan han försiktigt släppte ut den. Han tittade sig försiktigt om efter nästa lilla avsats en gång till med händerna vilande mot klippans kalla, nästan helt raka yta. Han hittade den och flyttade försiktigt tyngden från båda fötterna till höger fot och lyfte sedan upp vänster fot så att han stod på ett ben, på tå på ett ben. Otroligt nog klarade han det utan att ramla. Han grabbade snabbt tag med en hand där hans vänsterfot tidigare hade stått.

   Itaso började sakta, sakta flytta sitt vänstra ben nedåt och drog foten längs klippväggen tills han tillslut hittade avsatsen. Han satte ned tårna och andades ännu en gång lättat ut.

Han hade klarat det svåraste och nu var det bara att fortsätta på samma sätt.

För varje steg han klarade gick det något lite fortare och efter någon timma var han nere vid en stor avsats igen.

   Itaso satte sig på den större avsatsen och drog upp sin vattenflaska än en gång. Han drack och drack, och sedan satt han bara där och vilade fötterna.

Efter ett tag resten han sig upp och lokaliserade nästa stora avsats och gjorde precis som han hade gjort i början av klättringen, vände sig om och hasade sig ned, precis som innan kände han nästa avsats med tårna när han hängde med armarna tryckta mot avsatsen han tidigare hade stått på.

   Itaso höll på på samma sätt ett tag innan han kom till en avsats med ett gapande hål in i klippväggen, en grotta. Itaso hade klättrat hela dagen och det hade blivit sen eftermiddag. Han hade ännu inte ätit något men var fortfarande pigg.

Han satt en stund och funderade på om han borde stanna i grottan över natten eller fortsätta sin klättring och riskera att komma fram mitt i natten.

   Itaso hade fått veta att för att komma in i staden måste man först komma igenom gränsvakterna. Gränsvakterna var ett gäng vuxna kvinnor som i princip avrättade alla som inte kunde visa papper på vem de var.

Gränsvakterna var hänsynslösa och brydde sig inte om hur man såg ut, de brydde sig bara om papper. De jobbade mest om natten och Itaso hade inga papper, därför ville han komma fram på dagen då det skulle vara lättare att övertala någon att släppa igenom honom.

   Han kunde inte smita förbi gränsvakterna eftersom att alla som fanns i staden hade ett speciellt märke man fick av staten eller gränsvakterna, de utan märke dog.

Itaso visste inte hur märket såg ut och visste också att han måste få märket för att överleva i staden.

   Valet var svårt då han inte ens visste om han skulle kunna vara en hel natt på samma ställe men beslöt sig ändå att stanna i grottan, han skulle ändå vara tvungen att sova en hel natt på samma ställe när han kom in i staden.

   Itaso gick in i grottan och såg sig omkring för att se om någon annan var där, han var ensam. 

   Han ställde ned sin ryggsäck på det hårda grottgolvet och satte sig bredvid den. När han väl kom in i staden var han tvungen att vara vaksam, men samtidigt inte verka misstänksam. Itaso visste inte riktigt hur han skulle kunna göra både och på samma gång, men antog att det bästa skulle vara att improvisera. I vilket fall som helst var han tvungen att komma på en historia om vem han var och vad han hade för ärende i staden. Det lättaste skulle ju vara att fortsätta använda sitt vanliga namn, kanske lägga på ett efternamn. Itasos efternamn hade en gång i tiden varit Stenhuggare, det var vad hans far hade jobbat som. Sedan hade det varit Bonde, vilket var hans mors arbete. Efter båda hans föräldrars bortgång hade han inget efternamn.

   Efter några timmars grubblande hade Itaso kommit på med en hyfsad plan, hans namn var Itaso och han var föräldralös. Hans by hade blivit bränd av banditer och det var därför han inte hade några papper. Itaso kom till staden sökandes efter jobb och någonstans att leva, han var 13 somrar gammal och hans föräldrar hade båda varit hantverkare. Itaso försökte hålla sig så mycket till sanningen som möjligt, för han visste inte hur lätt det skulle vara att komma ihåg en påhittad livshistoria.

   Itaso tog fram mat och åt det mesta, nu hade han bara lite nötter och bär kvar till i morgon. Efter det skulle han kunna köpa mat i staden, om han nu inte dog i morgon. Han gjorde det så bekvämt för sig som möjligt i grottan med ryggsäcken som kudde och sedan somnade han.

   När han vaknade igen var det ljust, vilket betydde att han hade sovit i flera timmar. Det var första gången på länge och han satte sig glatt upp, om detta var sista gången han sov hade han i alla fall sovit gott. Itaso bären och packade sedan ihop allting för att klättra den sista biten.

   Han letade upp nästa avsatts och hävde sig ned, letade upp nästa avsatts och hävde sig ned. Så höll han på till solen stod högt upp på himlen. Tillslut kom han längst ned och behövde nu bara gå mot staden för att hitta gränsvakterna. Gränsvakterna som skulle bestämma hans öde, antingen dö eller bli insläppt i staden där hans mördare fanns.

   Itaso lade av sig sin ryggsäck och bytte snabbt tröja, sedan åt han upp resten av nötterna och drack vatten. Mer redo att möta gränsvakterna kunde han inte bli. Han memorerade sin påhittade historia medan han gick för att möta dem.

   Muren tornade upp sig framför Itaso som ett berg, inte lika hög som berget någon kilometer bakom honom men fortfarande ganska hög. Det fanns en öppning och i den stod gränsvakterna.

   ”Halt! Vem där?”, skrek plötsligt en av gränsvakterna.

   ”Mitt namn är Itaso Hantverkare, eller det brukade vara, min by blev nedbränd av rövare och mina föräldrar dog. Jag har kommit till staden för att”, började Itaso men blev avbruten.

   ”Ja-ja-ja, berätta inte hela din livshistoria, se så, in med dig”, sa en annan vakt och Itaso tittade förbryllat på medan vakterna släppte in honom. De brydde sig inte ens om några papper, hur kunde allting ändras så mycket på bara några år. Han visste ju förstås inte hur länge sedan det hade varit hans mor bodde i staden men det här var motsatsen till blodtörstiga gränsvakter. Om gränsvakterna inte brydde sig, varför fanns det ens en mur?

   Huvudstaden var enorm. Husen var högre än något träd han någonsin sett och det fanns människor överallt. Han stod en stund och bara gapade innan han började gå längs muren. Itaso höll sig till mur-väggen för att inte komma bort, han skulle behöva en karta för att hitta dit han skulle. 

Har inte skrivit jättemycket mer men såhär långt har jag kommit på typ ett år. Skriver inte jätteofta men har börjat skriva mer igen den senaste tiden, tror att det är något med våren och sommaren som gör att jag vill skriva. Och kanske för att jag och min flickvän pratar rätt mycket om skrivande då hon också skriver en del, antagligen mycket mer än mig. Biblioteket har startat en ny skrivartävling (äntligen) med temat bockstensmannen. Bidraget ska vara inne om 7 dagar och jag har knappt börjat så jag vet inte om jag ska vara med, tror inte jag hinner och har inte någon större lust att skriva på den berättelsen. Vill hellre fokusera på Itaso-grejen då min andra huvudperson snart ska komma in i bilden! Hon har inte fått något namn än men hon bor i staden och är en tiggare, har en massa planer för henne och hennes historia och hon är en mycket roligare karaktär än Itaso. Hon är mycket mer spydig och badass där Itaso är mer lugn och harmonisk. Som det är tänkt nu ska den här berättelsen ha tre huvudkaraktärer, med Itaso som den främsta. 

Än kallar jag denna berättelse bara för Itaso grejen…

Himlen var mörk när Itaso vaknade, han hade en ganska annorlunda dygnsrytm. Rytm var egentligen inte rätt ord, han sov när han kunde helt enkelt. Den här gången hade han bara sovit i några minuter men var redan mer utvilad än när han somnade.

   Itaso hade vaknat av ett ljud, när han kom ut ur sitt gömställe såg han staden som låg nedanför klippan han just nu bodde på. Staden sken i mörkret för trots att det var mitt i natten var det fortfarande liv i den enorma staden.

   Itaso blev nästan bländad och han undrade hur en stad kunde lysa så mycket, det var som om solen hade störtat ned i staden och det nu var stadens ljus och värme som nu höll alla vid liv.

   Självklart hade han varit död om så var fallet men det struntade han i, Itaso ville för en gångs skull strunta i att tänka logiskt och bara förundras.

Stadens sken gjorde att Itaso kunde se omkring sig och det var han lättad för. Itaso suckade tyst och vände sig om för att ta reda på var ljudet hade kommit ifrån. Han drog sin kniv som var nedstoppad i skon och smög runt sitt tillfälliga hem, en knappt synlig grotta i ett av de höga bergen runt staden.

   Efter att ha gått runt grottan och området runt om säkert fjorton varv suckade Itaso och bestämde sig för att det nog bara hade varit ett djur, även om han själv inte riktigt trodde på det.

   Itaso tittade sig noga omkring grottan ännu en gång innan han tillslut gick in igen. Han suckade tyst och satte sig på det kalla grott-golvet. Itaso sträckte sig efter sin ryggsäck som han hade använt som kudde och öppnade den sedan. Han tog först upp en ren, lite finare tröja än den han bar nu, den skulle han ha på sig när han kom in i staden. Han tog upp sina fint lindade remsor av torkat kött och åt en av dem. Efter det kom lite olika saker upp, nötter och bär av olika slag, en tunn men lång, stark och vass lina, en påse med mynt, ädelstenar och en bok.

   Boken var enligt Itaso själv det mest värdefulla han ägde, i den brukade han skriva eller rita saker när han hade tid. De nio första sidorna var bilder på olika växter och en text om vad man kunde ha dem till, det var hans mor som hade börjat med boken. Alla nio växterna var antingen ätbara eller bra om man var sjuk och den här boken hade hjälpt Itaso att överleva.

   Itaso öppnade försiktigt boken och såg på bilden av en blomma, en Röllika. Den kunde motverka det mesta, tandvärk, huvudvärk, förkylning och ännu fler saker. Tyvärr ökade den aptiten vilket inte alltid var så bra. Itaso hade upptäckt att det även gick att färga huden grön om man gned den mot huden tillräckligt länge, flugor och mygg tyckte inte om det och höll sig borta.

   Det hade Itaso använt när han var nära på att bli upptäckt, grönt och brunt var perfekta kamouflagefärger.

   Itaso smög nämligen inte runt i skogar och berg för att han tyckte att det var kul, han var på flykt.

   Från vad visste han inte riktigt men av någon anledning var folk efter honom.

Han hade varit på flykt så länge han kunde minnas, även när han var ett litet barn och hans mor hade levt hade Itaso varit på flykt. Itaso kom inte ihåg ett riktigt hem. Hans mor och far hade haft ett riktigt hem i en liten by, det visste han och det var där han var född. Men Itaso hade ingen aning om var denna by låg eller vad den hette, han hade heller inget minne av den.

   Itaso la försiktigt ihop boken och började packa ihop sakerna igen. Han la ned allting i samma ordning och gick sedan ut ur grottan, det var dags att börja klättringen nedför bergen.

Hittills hade bergen inte varit särskilt branta och de var perfekta att vandra i, men den långa bit han hade kvar ned till staden var ett stup rakt ned.

   Det tog lång tid att klättra nedför de höga bergen och han skulle antagligen inte vara där förrän sen eftermiddag, om han inte var tvungen att stanna och sova någonstans. Det var viktigt att han inte kom in i staden på natten.

   Som tur var ville nästan hela världen komma till staden han såg långt under honom så det skulle nog inte bli alltför svårt att hitta en grotta att sova i, alla resande sov i grottor som var utsprängda i bergen av de som styrde staden.

   Det var nämligen inte vilken stad som helst utan huvudstaden. Itaso visste inte stadens namn men han visste att detta var rätt stad, hans mor hade berättat för honom om stadens sken och de höga berg som omringade den.

Det fanns dock ingen stig ned till staden utan man var tvungen att klättra i bergen, något många inte överlevde.

   Itaso suckade djupt och såg ännu en gång ned mot den lysande staden. Itaso blinkade snabbt, det gjorde nästan ont i ögonen när staden var så ljus och resten av världen var mörk.

   Itaso gick runt tills han hittade ett ställe som antagligen många hade använt, så långt han kunde se fanns det avsatser som man kunde klättra på. Det fanns bra grepp för händer och fötter men även stora krokar där man kunde fästa rep, som man fick hoppas höll ifall man ramlade. Eftersom att Itaso hade hört talas om hur många som hade dött här förstod han att de flesta rep inte höll.

   Itaso suckade ännu en gång, han hade inget bra rep att använda. Han hade en tunn lina men om han använde linan skulle den antagligen skära av honom på mitten.

Han var tvungen att göra detta utan rep.

   Itaso tog av sig ryggsäcken och kontrollerade att den var stängd ordentligt innan han satte på sig den igen och försiktigt började kräla baklänges över kanten.

När han höll upp sig bara genom att ha överarmarna hårt tryckta mot marken han tidigare stått på kände han den första avsatsen mot sina högra tår skyndade han på lite och stod snart nere på en liten avsats.

   Itaso var kort, för en normallång människa hade det antagligen varit mycket lättare att ta sig ned.

   Itaso andades lättat ut och hittade snart en ny avsats en bit under honom. Han upprepade samma sak flera gånger innan han pustade ut och ställde sig en stund för att vila. Han drog upp en vattenflaska av skinn ur en ficka i byxorna och drack.

   Itasos kläder var fulla av fickor där han brukade ha de viktigaste sakerna för att kunna överleva. Han visste att han kanske var tvungen att lämna sin ryggsäck bakom sig och i så fall ville han inte dö. Det värsta var att boken inte fick plats innanför hans kläder, men om Itaso skulle bli tvungen att lämna väskan lovade han sig själv att han på något sätt skulle få tillbaka den.

    Han lade tillbaka vattenflaskan och tittade upp, det var en ganska lång väg upp till platsen han hade påbörjat sin klättring. Kanske 6 eller 7 meter, men han hade mycket längre väg ned.

   Itaso fortsatte klättra som innan en lång stund innan han tillslut tittade över kanten, precis som han brukade, för att hitta nästa avsats. Itaso bet sig i läppen.

- Fan, sa han tyst och svalde.

   Nedanför Itaso fanns det inte längre stora avsatser, nu fanns det bara små avsatser där hans händer eller tår kunde få plats. Det var säkert bättre än stora avsatser när man klättrade upp, men inte riktigt lika bra när man klättrade ned och inte hade någon aning om var man skulle sätta tårna härnäst.

Itaso ångrade djupt att han inte hade fått tag på ett rep innan han kom till bergen och blundade hårt innan han suckade och ryckte på axlarna. Lika bra att få det överstökat, tänkte han och satte sig ned på den sista avsatsen.

   Han kisade och såg att det fanns en till avsats, men den var flera meter nedanför honom och för att komma dit var han tvungen att klättra på dessa små avsatser ganska länge.

   Han suckade djupt och letade upp den första lilla avsatsen med blicken. Där skulle han sätta vänster fot, eller rättare sagt tårna och trampdynan. Efter det skulle han sätta tårna på höger fot på en liten avsatts längre ned.

   Sen kom den svåra biten. För att hitta stället att flytta vänster fot var han tvungen att släppa den stora avsatsen med ena handen.

   Itaso visste inte ens om det var möjligt, han visste bara att han måste försöka.

Den här staden var kanske hans enda hopp att komma få reda på varför någon jagade honom, och hans enda hopp att någonsin undkomma dem. 

   Itaso drog foten längs klippväggen tills han hittade stället där han skulle sätta den. Han flyttade delar av sin tyngd från armarna till foten och när den lilla avsatsen höll flyttade han all tyngd dit.

   Det var jobbigt att stå på tå och balansera på ena foten och klamra sig fast med en hand och veta att om man ramlade var man död, men Itaso klarade det tillräckligt länge för att hitta fäste för högerfoten. Det hjälpte att trycka sig mot klippkanten. För att klara nästa steg var han tvungen att släppa klippavsatsen helt.

   Itaso andades långsamt och tittade efter nästa lilla avsats. Han släppte först taget om den stora klippavsatsen helt och böjde på knäna medan han tryckte sig mot klippan. Han vacklade först till lite men hittade balansen där han stod på tårna och andades lättat ut, han hade inte ens insett att han hade hållit andan innan han försiktigt släppte ut den. Han tittade sig försiktigt om efter nästa lilla avsats en gång till med händerna vilande mot klippans kalla, nästan helt raka yta. Han hittade den och flyttade försiktigt tyngden från båda fötterna till höger fot och lyfte sedan upp vänster fot så att han stod på ett ben, på tå på ett ben. Otroligt nog klarade han det utan att ramla. Han grabbade snabbt tag med en hand där hans vänsterfot tidigare hade stått.

   Itaso började sakta, sakta flytta sitt vänstra ben nedåt och drog foten längs klippväggen tills han tillslut hittade avsatsen. Han satte ned tårna och andades ännu en gång lättat ut.

Han hade klarat det svåraste och nu var det bara att fortsätta på samma sätt.

För varje steg han klarade gick det något lite fortare och efter någon timma var han nere vid en stor avsats igen.

   Itaso satte sig på den större avsatsen och drog upp sin vattenflaska än en gång. Han drack och drack, och sedan satt han bara där och vilade fötterna.

Efter ett tag resten han sig upp och lokaliserade nästa stora avsats och gjorde precis som han hade gjort i början av klättringen, vände sig om och hasade sig ned, precis som innan kände han nästa avsats med tårna när han hängde med armarna tryckta mot avsatsen han tidigare hade stått på.

   Itaso höll på på samma sätt ett tag innan han kom till en avsats med ett gapande hål in i klippväggen, en grotta. Itaso hade klättrat hela dagen och det hade blivit sen eftermiddag. Han hade ännu inte ätit något men var fortfarande pigg.

Han satt en stund och funderade på om han borde stanna i grottan över natten eller fortsätta sin klättring och riskera att komma fram mitt i natten.

   Itaso hade fått veta att för att komma in i staden måste man först komma igenom gränsvakterna. Gränsvakterna var ett gäng vuxna kvinnor som i princip avrättade alla som inte kunde visa papper på vem de var.

Gränsvakterna var hänsynslösa och brydde sig inte om hur man såg ut, de brydde sig bara om papper. De jobbade mest om natten och Itaso hade inga papper, därför ville han komma fram på dagen då det skulle vara lättare att övertala någon att släppa igenom honom ändå.

   Han kunde inte smita förbi gränsvakterna eftersom att alla som fanns i staden hade ett speciellt märke man fick av staten eller gränsvakterna, de utan märke dog.

Itaso visste inte hur märket såg ut och visste också att han måste få märket för att överleva i staden.

   Valet var svårt då han inte ens visste om han skulle kunna vara en hel natt på samma ställe men beslöt sig ändå att stanna i grottan, han ändå vara tvungen att sova en hel natt på samma ställe när han kom in i staden.

   Itaso gick in i grottan och såg sig omkring för att se om någon annan var där, han var ensam. 

Så här långt har jag då kommit på den senaste berättelsen. Den här kommer nog bli ganska lång och jag har redan saker klara i mitt huvud som inte kommer hända än på länge. 

Detta är det jag har skrivit under sommaren och nu under början av hösten. Har endast skrivit när jag har haft lust för det men funderar på om jag skulle kunna välja en dag då jag alltid ska skrivit på något. Kanske blir lite svårt med tanke på läxor och sånt men vi får väl se.

Ny berättelse.

Himlen var mörk när Itaso vaknade, han hade en ganska annorlunda dygnsrytm. Rytm var egentligen inte rätt ord, han sov när han kunde helt enkelt. Den här gången hade han bara sovit i några minuter men var redan mer utvilad än när han somnade.

Itaso hade vaknat av ett ljud men när han kom ut ur sitt tillhåll såg han ingenting, ingenting mer än staden som låg nedanför klippan han just nu bodde på. Staden sken i mörkret för trotts att det var mitt i natten var det fortfarande liv i den enorma staden.

Itaso blev nästan bländad och han undrade hur en stad kunde lysa så mycket, det var som om solen hade störtat ned i staden och det nu var stadens ljus och värme som nu höll alla vid liv.

Självklart hade han varit död om så var fallet men det struntade han i, Itaso ville för en gångs skull strunta i att tänka logiskt och bara förundras.

Stadens sken gjorde att Itaso kunde se omkring sig och det var han lättad för. Itaso suckade tyst och vände sig om för att ta reda på var ljudet hade kommit ifrån. Han drog sin kniv som var nedstoppad i skon och smög runt sitt hem, som för tillfället var en knappt synlig grotta i ett av de höga bergen.

Den här berättelsen började jag på den 25 april. Den är absolut inte klar men jag tänkta att jag kunde lägga upp den ändå. 

Räddade.

”Det sägs att det var en flicka som gick genom isen här för flera år sedan”, sa Yero och hans yngre bror skakade på huvudet. ”Sådant händer hela tiden Yor”, sa Richard.

Yero flinade och såg på Richard, han ville skrämma sin lillebror men han var själv rädd för förbannelsen som folk sa svävade över det övergivna gamla huset.

Huset var smutsigt och antagligen fullt av råttor men trädgården var gudomligt vacker trots att ingen hade skött om den på säkert 50 år.

Det var nästan som att trädgården hade sitt eget liv tyckte Richard, den var vild men sansad på samma gång. Vissa stigar var övervuxna men andra låg helt perfekta och de vita stenarna riktigt glänste i månljuset. Yero hade lurat med sig Richard ut till det övergivna huset mitt i natten för att berätta om förbannelsen han hade läst om i det stora biblioteket dagen innan.

”Hon gick genom isen exakt klockan 12 mitt i natten”, sa Yero percis innan stadsklockan började klämta och visa att nu var klockan 12. Richard rös till och såg upp på Yero bara för att se ett överlägset leende som vanligt.

”Flickan hade smugit upp mitt i natten och ljudlöst gått ut till dammen, sedan gick hon på den frusna isen och föll igenom precis när hon hade kommit ut till mitten”, upplyste Yero honom och Richard suckade.

”Du vill bara skrämma mig Yor”, sa han och Yero skrattade. ”Vem är då det, Rich?”, frågade Yero och pekade ut mot den frusna sjön där det stod en flicka.

Richard spärrade upp ögonen och backade snabbt några kliv bort från sjön och såg sedan upp på Yero.

”V-vem är d-det?”, frågade Richard skrämt och tittade upp på sin äldre bror.

”Flickan”, sa Yero och flinade mot Richard innan han tog hans hand och drog med honom ut på isen.

”Vad gör du Yor, är du galen?”, ropade Richard skräckslaget och försökte rycka sig loss från sin brors grepp, vilket inte hjälpte överhuvudtaget. Yero skakade bara på huvudet och drog med sin bror till mitten av isen där flickan väntade.

Nu när Richard såg henne på nära håll såg han att hon var helt vit och liksom inte riktigt där, dessutom upptäckte han att hon svävade en bit ovanför marken.

”Yero…”, sa Richard nervöst men Yero tystade honom med endast en blick.

”Var inte rädda”, sa flickan med en kylig men stark röst och Richard rös.

”Jag tänker rädda er”, sa flickan och isen sprack under deras fötter.

Richard kände för ett ögonblick det kalla vattnet och sedan stod han på en öppen äng.

”Var är vi?”, frågade han sin bror som stod jämte honom.

”Vi är räddade”, svarade Yero.

Den här lilla korta berättelsen är ganska ny, jag skrev den någon gång i Januari. Det började faktiskt med att jag på svensklektionen i skolan var tvungen att skriva en kort berättelse med många substantiv tror jag det var, och då skrev jag själva förbannelsen. Sedan kom jag hem och kunde inte sluta tänka på det, några dagar senare skrev jag det här.